Vi tog sovmorgon Faxen och jag! Jag hade inte ställt ngn klocka för jag vet ju att han kommer och säger till när han har ledsnat och vill ut. Vid halv nio kom han och lade upp huvudet så försiktigt på madrassen och tittade på mig. Det är hans sätt att säga att nu är det dags. Vi tog morgonpromenaden förbi hästarna och fortsatte ner mot gården för att kolla in stresstemperaturen. Den är skyhög nu! Brottom, brottom. Det gör mig lite nervös igen.

För tre och ett halvt år sedan. Precis när vårbruket hade dragit igång hamnade min pappa i en riktigt svår traktorolycka. Först trodde inte läkarna att de skulle klara hans liv och sedan var de rädda för att de inte skulle kunna rädda hans ena ben. Sådana här olyckor händer när det är stressigt. Det är ju stora maskiner lantbrukarna jobbar med och tack gode gud för att det inte händer oftare. Jag har så mycket mer att tacka för. Svärfar som ställde upp och körde lastbilen så att han och mamma kunde åka och torga på pappas utsatta tider som vanligt. Kunderna kom som vanligt och ställde sig i kö men när det inte var pappa som var med så undrade de om mamma hade skaffat en ny man:-)

Tack till faster Berit som offrade några kvällar för att komma och hjälpa oss att packa upp och sortera potatis så att det fanns något att leverera.

Mina fina syskon och min älskade sambo ställde upp på alla sätt och vis. Det mesta har pappa gjort själv genom alla tider så det fanns MYCKET att lära. Men ingen var rädd för utmaningen så det dröjde inte länge förrän de både sådde spanmål och satte potatis lite här och var. Om vi inte hade fått ner något i backen så hade det heller inte funnits något att skörda och då hade det varit kört. Ove var en klippa och kom och hjälpte till att plöja det sista som var kvar. Ingvar som kom och hjälpte oss att konstgödsla fast att han hade full upp med sitt. Det fanns ett par andra bönder som kom och hjälpte oss att visa hur bland annat sättaren fungerade med mera. Tur att de fanns. Pappa fick ha jour från sjukhus sängen så han kunde tala om för oss hur vi skulle gör och var vi skulle göra det någonstanns. Telefonen ringde konstant till att börja med. Alla bet ihop och körde på. Vi fortsatte våra vanliga jobb och den lediga tiden lades på gården. Detta var nog den värsta tiden i mitt liv. Man var trött, utmattad och livrädd. Rädd för att misslyckas och för att pappa inte skulle klara sig. Värst var det nog för mamma som verkligen bet ihop.

Jag hoppas att jag inte glömt någon. De som ställde upp och släppte det de hade på gång för att hjälpa oss i vår kris, de kommer vi alltid att vara evigt tacksamma mot. Det värmde i hjärtat då och det värmer nu med. Pappa klarade sig bra från olyckan. Han har "kryp" i benen på nätterna som gör det svårt att sova och hans ben svullnar upp på kvällarna som en bieffekt efter blodproppen han fick fast att han fick blodförtunnande. Men annars är han sitt vanliga härliga jag igen. Det är så skönt!

Det är nu när stressen är på topp på gården igen som man känner sig lite extra spänd och nervös och en smula sammanbiten. Min familj betyder oerhört mycket för mig och jag har världens bästa föräldrar, syskon oh svägerskor i mitt liv. Dessutom har jag ju fått en super fin bonusfamilj genom Andreas. Jag har ju världens bästa svärföräldrar. Louise tycker inte om när jag säger svärmor för hon tycker att det låter så gammalt. Jag tycker att det låter vackert! Min älskade sambo ställer alltid upp i alla lägen och han brukar åka ner och hjälpa till på gården när han har lite tid över och jag älskar honom lite extra för det.

Sådana här händelser får en att uppskatta livet och de kära på ett helt annat sätt. Det är lätt att glömma, livet traskar på och man gnäller över småsaker. Livet kan ryckas bort lite för fort så man borde uppskatta allt lite mer än vad man gör.