Vidd 21 tiden den 28/5-13, alltså nästan på minuten ett år sedan, kröp jag ner i sängen och drog täcket över huvudet! Jag var missmodig! Det hade, dock, varit en fantastisk dag! Jag och Hugo hade spenderat dagen i lekparken tillsammans med några av de finaste jag vet! Vi hade lekt, fikat och mumsat glass.  Det var verkligen kvalitets tid med med min son. Som jag hade längtat efter det! Den sista tiden hade jag inte varit så rolig för honom. Minisarna tryckte på neråt, jag hade ont och var sjukskriven. Jag varken orkade eller kunde busa runt och leka. Det var en pina och inte så mycket för min egen skull som för min OCH Hugos skull. Vi var inte längre lika tighta. Det var en sorg. Samtidigt så kunde ingen annan än jag ta hand om de små i min mage. Vila var ordern. Felicia var dessutom tillväxhämmad! Andreas fick dra ett stort lass här hemma. Det är jobbigt att vilja så mkt men inte kunna! Det var fint att Hugo hade sin far så nära men ledsamt att stå brevid och titta på! 

Just denna kväll ville Hugo att jag skulle lägga honom. Det brukade han inte annars vilja längre! Pappa var nummer ett! Men den här kvällen fick jag och han mysa ordentligt! Det skulle dröja fem dygn tills jag fick se honom igen! Det visst jag inte då. Mina två första delmål var nådda. V 34 var mitt första! Måtte jag bara ta mig dit för lungornas skull mm. Jag hade kommit dit och ytterligare en vecka till. Det var mitt andra delmål. Skulle jag bara fixa att behålla dem i 35 veckor så skulle det kännas så mycket bättre. Då skulle man nästan kunna vara säker på att de små skulle klara sig någorlunda hyfsat! När jag gick och la mig den där kvällen för exakt ett år sedan var jag så lycklig över dagen och kvällen med Hugo men missmodig för jag var less. När jag gick och la mig var vi inne på v 34 +6! Just precis då kändes det galet att tänka på att jag först inte trodde jag skulle få behålla dem inne så här länge och nu helt plötsligt så kändes det som om jag skulle få gå till v 40+ + + ! INGET kändes som om det var på G! Jag var kluven för hur bra det var att de var kvar och samtidigt ville jag inget hellre än att de skulle titta ut! Jag innbillade mig att magen skulle hänga ner till knävecken och bristningarna nå upp till armhålan innan det hela var klart! Jag hade så ont. Jag var så nyfiken på de som var där inne och jag ville få mitt liv tillbaka. Jag ville kunna busa med Hugo. Jag ville kunna ta en promenad som var lite längre än till granngården bakom vårat. Jag ville så mkt och jag ville att minisarna skulle vara kvar ett tag till där de var!

Jag vände på huvudkudden som blivit för blöt av alla tårar och somnade ganska snabbt på Andreas arm! Men man ska vara försiktig med vad man önskar sig! Två timmar senare vaknade jag av en synda flod! Vattnet hade gått. Fan!!! Kunde jag inte bara hållit tyst! Jag väcker Andreas med orden att jag tror något var på gång att hända nu!! Jag tror att vattnet har gått..... Jorå så var det allt! Jag hade börjat packa Hugos väska och vår väska två dagar innan. Den var inte helt klar! Ringa BB. Bli beodrad att stitta still på toaletten och inte röra mig för det vore dumt att sätta igång det mer än nu av att jag härjar runt! Så där satt jag på toaletten och ringde runt medan Andreas packade klart! Jag hann både väcka min bror och mamma och pappa innan allt ordnade sig. Till slut kom mamma upp och sov hos oss. Hugo sov igenom hela cirkusen och tur var väll det! Tänk vad förvånad han måste ha varit när han vid sex tiden nästa morgon möttes av mormor och farmor som kommit över för att ta över så mormor kunde åka och jobba. Att han dessutom fick veta att de små kommit nu! Tänk vilken chock! Den morgonen startade så långt från kvällen innan man kan tänka sig! Ca 23,00 gick vattnet. Strax efter midnatt var vi på sjukhuset. 05,14 Kom Felicia och en kvart senare kom Lucas! Lycka, skratt, kärlek, tårar och längtan efter Hugo! Den värsta känslomässiga berg och dalbanan någonsin i mitt liv var under neo tiden. Bit ihop och kom igen! En galen resa hade börjat! Ett fantastiskt år och nu skördar vi frukten av allt som hänt! Lyckaliga vi som fått vara med om detta! Det är galet att vi idag är stolta och lyckliga föräldrar till tre små juveler! NI är lycka! Vad var vårt liv innan ni kom till oss!??? 

                                           

Lite halft i panik inser jag att det inte kommer att fungera att handla på torsdag så som jag först hade planerat! Det får bli nu och då menar jag verkligen NU! Jag kastar snabbt på minisarna sina ytterkläder! En mössa hamnar på sne men det struntar jag i för jag är inte säker på att den ens kommer att få vara kvar på huvudet under hela bilresan fram. Vi packar in i bilen och kör hemifrån. Dags för ett besök på Ica!

Jag har tur när jag kommer fram. Det finns parkering precis brevid ett av kundvagnsgaragen och dessutom är det halvfullt. Perfekt! Jag tar en av kundvagnarna, lägger ett par filtar i botten samtidigt som jag suckar lite över att folk inte kan hålla isär mitt och ditt. Jag hade verkligen behövt den där bilvagnen med plats för två barn nu! Hur som helst så stoppar jag ner minisarna i botten på vagnen och känner mig nöjd över att de iaf inte blir kalla om rumpan och inte kan trilla ur där de sitter! Skönt när kundvagnen kunde stå under tak, i kundvagnsgaraget, medan jag stoppade i dem också eftersom det tar lite tid att få i dem en efter en! Sedan småspringer jag in i butiken. Jag bestämmer mig för att inte scanna idag. Känner inte för att scanna all frukt och grönskaer jag har tänkt köpa och brottom har jag eftersom lilla föken passade på att försöka göra en två på vägen in. Jag hade tur att det inte kom ngt då eftersom jag hade glömt blöjor hemma i min stress. Vem vet dock när hon har tänkt försöka igen?!! Vi mäter glada Linda, med brett leende, innanför portarena.  Gulliga hon hjälper mig snabbt när jag inte känner att jag har tid att leta upp de där skoskavsplåsterna som man tydligen måste ha varje år när nya vårskor kommer fram. Sedan ursäktar jag mig och springer voidare in i frukt avdelningen! Emmelie kommer fram och som vanligt skiner solen där hon går! Men vad hjälper det när lillen blir rädd och börjar gråta. Måtte han aldrig behöva glasögon själv eftersom han tydligen redan har utvecklat en fobi för sådana. Vi hastar vidare och fast jag har en nota med mig glömmer jag tydligen hälften! Jag morsar på chefen och jodå, han verkar glad idag med! ;-)  

Sedan tar vi oss snabbt fram mot kassan när jag kommer på att jag glömt köpa bananer! Skit också! Det blir ingen flygande Jakob utan så vi styr tillbaka till avdelningen! Jag greppar en klase bananer och kommer på att paprikorna till pastasalladen också var glömda. Stackars mina minisar som börjar försvinna under alla varor. De blir ledsna där nere i vagnen och Emmelie muntrar upp mig med sitt lilla skämt om att hon ska ta sig sin glasögon eller vända sig bort när vi kommer nästa gång! Linda ser att jag har brottom och hoppar snabbt undan och gör plats för mig när jag ångar på mot kassan! Jag styr fram till Gerd i kassan och möts av ytterligare ett leende! Samtidigt som vi växlar vänliga ord med varandra så inser jag att jag glömt leverpastejen jag ska lägga på minisarnas frukostmackor imorgon. Jag ber Gerd lite lamnt om ursäkt för att jag nu bygger berg på bandet framför henne. När nästan allt är uppe så rusar jag iväg till charken för att hänmta leverpastej och får även med mig korv och korvbröd tillbaka. Lagom när jag kommer fram så börjar berget att minska och Ann Marie har varit gullig att öppna en kassa till under tiden! Gerd har småpratat med mina små, medan hon scannat mina varor, så de kunde sitta kvar i vagnen när jag småjoggade bort till pastejen! Gulle dig Gerd!

Svetten bäörjar pärla sig i pannan på mig och medan jag letar upp betalkorten så har Ann- Marie stängt den andra kassan och kommer bort och börjar plocka i mina varor i kassar. Shit vad skönt!!! Det var PRECIS vad jag behövde just nu! Hon hjälper mig att packa i och att sedan lasta i vagnen! Jag hinner tacka dem för att de varit så gulliga och gjort ett spontanbesök hemma hos mig för ett tag sedan. Jag var inte hemma då utan Andreas tog emot dem men de fina blommorna de hade med sig fick jag njuta av även om jag missade deras sällskap! Nu är det bara att styra ut -och in under kundvagnstaket igen och börja lasta in. Tusen tack för att ni är ni och för att ni ställde upp så fint för mig idag och hjälpte mig! Det bästa av allt är att jag vet att det gjordes för att de ville och kunde och för att de är just de och inte för att de borde eller för att det ingår i deras arbetsuppgift! Jag har helt klart världens bästa arbetskamrater! Tusen tack för idag gulliga ni! 

I vårt fönster växer det ordentligt nu och Hugo tycker att det är lite extra spännande! Han har själv varit med och gröpt ur kärnorna ur paprikan. Han har lagt dem på papper för åt torka i fönstret. Sedan petade han och hans far ner dem i jorden. Nu ser vi fröna växa upp i krukorna där i det varma fönstret. Snart ska vi plantera ut dem i landet och kanske, kanske får vi sedan skörda egna paprikor. Kul om det ville fungera!

Hugo följde med sin far och köpte glass. När glassen var uppäten satt han lite och funderade. Sedan sa han; Mamma, vi ska gå ut och plantera de här pinnarna i landet nu så de kan växa och bli stora glassträd!!!!