Jag hittade den längst in på hyllan för tjock-tröjor i garderoben. Det var den sista gåvan jag gav dig innan du lämnade oss. På ett vis var det också det sista du gav mig eftersom jag fick med den från din lägenhet en av de sista gångerna den besöktes. Tänk att en liten stickad tröja kan kännas så tung. Ditt grå-melerade hår mot tröjans mörka lila färg var så fint. Du var så fin i den och jag vet att du tyckte mycket om den. Ja inte vet jag om den förtjänar den plats den nu fått. Med ett tryck över bröstet och en brännande känsla av saknad viker jag sakta ihop den igen. Knyter en liten rosett av det band som tidigare prytt din midja. Sedan stoppar jag åter tillbaka den på sin oförtjänta plats i garderoben. Jag gömmer den på samma vis som en skatt grävs ner. Sedan stänger jag dörren igen och går därifrån. En välförtjänt present på en oförtjänt plats men den gör minst ont där den ligger just nu. Så kommer det att förbli ett tag men Du kommer alltid att finnas på en, av mig, medvetet vald plats längst in i mitt hjärta.