Sitter och tittar ut genom fönstret och det känns som om jag skulle vilja dra på mig både ragg sockar och den tjockatse tröjan jag har i garderoben. Faxe springer ute och nosar över trädgården för att se vad som hänt under natten och Hugo ligger i sin vagn och sussar. Det är kallt ute, fem minus tror jag så vi väntar nog på att solen skall komma upp och värma lite innan vi paltar på oss kläderna och går ut på vår morgonpromenad. Det börjar mer och mer att likna förmiddagspromenad ist och kommer nog att vara så under några månader framöver. 

Själv har jag fördrivit morgonen med att plocka och fixa lite överallt i huset. Tvätt behövde tvättas och fönsterbrädor dammas. I eftermiddag får vi besök av Herr präst och Hugos blivande faddrar. Det är dopet som skall gås igenom så jag tänkte att jag skulle passa på att ha snyggat till lite här hemma inför det och kanske baka lite. Inte för att jag måste städa just för att prästen kommer utan snarare för att det var en bra anledning att göra det. Ibland behövs det anledningar för att få mig att slita mig från lille godingen här hemma och göra något vettigt av tiden ist. Det är så roligt att så många av de vi bjudit har anmält sig. Hugo är ju det största som hänt oss och det här är en stor dag, dop dagen. Inte så mkt för att jag skulle vara så speciellt religiösa utan mer för att det är en dag där vi liksom hyllar att han har kommit till oss. Att vi har haft turen att få Hugo i vårt liv. Det är stort. Något att fira och med vilka gör vi inte det bäst. Jo med nära och kära förstås! Än är inte anmälningstiden riktigt ute så det kan hinna droppa in fler anmälningar hoppas jag.

Det där med att baka känns ju lite så där motiverat nu när jag har gått på soppor i tio dagar. Idag, fyra centimeter smalare och även fyra kilon lättare, så skall jag ikväll äta mitt första mål mat igen. Nu får träning och kost sköta resten. Men det är skönt att komma i några andra kläder förutom mammakläderna igen.

Jag gick och dag drömde hela gårdagen om vad som skulle bli mitt första mål mat. (Vet inte om jag behöver säga att jag är bra trött på soppor nu). Kyckling och sallad, skaldjur och sallad, stek och sallad eller taco färs och sallad... Tänk vilket lyxproblem egentligen när besluts ångesten ligger i Vad jag skall välja att äta och inte i Om jag har något att äta. Tur man lever det liv man gör. Det finns så många människor som har det så mycket svårare runt om i världen.  Helt klart är dock att det blir ett glas med kallt vatten till "för omväxlings skull" i alla fall :-). Dumt att bryta ett vinnande koncept. Men helt klart är att jag längtar lite tills jag kan börja träna igen. Tror jag skall smyg starta lite redan till söndag tillsammans med en av de finaste av vänner.... 

Så föll den första snön på vår gräsmatta. Faxe tyckte att det var lite spännande och kul, så han race´ade runt en sväng innan jag tyckte att det blev för kallt. 
                 
 
 
Det sitter fortfarande några Ingrid Marie kvar på trädet som lös rött och fint när snön föll. 
          

Morgon börjar innan det blivit ljust! Halv sju vaknar en liten redig kille som sovit sedan åtta. Hur bra som helst. När Hugo ätit mat och har fått en ny torr blöja packar vi på oss kläder, reflex västar och regnkläder. Det börjar ljusna så smått och är ett sådant där lite ruggigt väder som bara hösten kan bjuda på. Vi går inte riktigt lika långt som vi brukar på grund av det. Väl hemma igen så passar jag på att bada Hugo nu när vi har så gott om tid på oss för en gång skull. Han fullkomligt älskar det och bara njuter. Han blir nästan lite irriterad när jag plockar upp honom ur det sköna vattnet för att den arm han vilar på börjar säga ifrån. Sedan hinner vi med att gosa lite innan det är dags för nästa mål mat, nästa omgång blöjbyte, ytterligare en liter vatten till mig följt av en soppa. Sedan är det dags att ge sig av in till vårdcentralen för ett nytt besök på bvc.

Det har nästan slutat regna som tur är. Vi sätter oss i bilen och kör in till byn. Det är som vanligt ett trixande för att få en parkeringsplats. Ni förstår, vår vårdcentrals parkering är mer byggd för att liksom vara fin än för att vara funktionell. Vilket är helt idiotiskt rent utsagt. Jag tycker kanske inte att det är helt fel att försöka göra en parkeringsplats lite finare men inte på ett sådant här ställe. Platsen är gjord med en mängd rundade hörn vilket innebär att det försvinner ganska många platser bara på det. Har du dessutom tur att få syn på en ledig plats och skyndar dej dit som en tok för att få den så blir du ganska ofta besviken när du når den. Ca nio gånger av tio har någon av dem som parkerat innan gjort det bästa de tycker att de kunde ha gjort av de rundade hörnena vilket brukar innebära att de då också tagit upp en bit av den "lediga" parkeringsplatsen som du siktat in dej på. Alltså får du ge upp den tanken och leta vidare. Har du tur så får du en plats på andra sidan gatan vid fotbollsplanen. Sedan är det bara att traska med din baby i babyskyddet bort till bvc och försöka vara nöjd och framför allt, vara i tid. Du behöver ha gott om tid på dej när du skall på ett bvc besök. Med lite tur är babyn fortfarande nöjd också när du kommer fram.

Detta går väl an när det är okej väder men den dag det spöregnar eller blåser eller kanske är 10 minusgrader, snö och halt ute. Då är det nog inte så lätt att hålla humöret uppe. Dessutom är Mvc i samma ända som bvc. Det är tur att jag mådde bra som gravid och inte hade svåra fog lossningar eller andra problem som gör det svårt att gå.  Försök att lirka sig den biten fram till mvc´s dörr med ett leende på läpparna om det kanske är isiga gator och snödrivor att ta sig fram emellan. Tänk om du är sjuk eller har har ont och inte kan få en parkeringsplats, åtminstone, på rätt sida gatan. Det är inte riktigt rätt i min värld.

Jag är som sagt för att parkeringar kan vara estetiskt tilltalande. Jag tycker att det är fint med gräsmatta och träd. Men skall det verkligen vara på denna plats när det gör sjuka människor lidande av det. Det står bilar parkerade precis överallt i närheten av huvudingången vilket gör det svårt att ta sig fram med bil emellan. Dessutom var det någon som kom på den klipska idén att vi borde ha en P-Lisa i byn också. Nu vet jag inte om denna finns kvar längre. Men det är nästan så att det känns som ett hån att få en bot när det helt enkelt inte finns någon annan stans att parkera. Nepp, jag tycker kanske att det snart är dags att tänka om, och tänk då för guds skull praktiskt den gången! Låt det estetiska få stå åtminstone lite åt sidan!

Om ni är nyfikna på att i ord och bild se vad Faxe haft för sig i helgen så surfa in på http://villarosa.se/faxe.html

Vinden fullkomligt viner utanför fönstret. Löven fladdrar runt i små orkan liknande virvlar längs med marken. På väderleks rapporten i morses så sade de att det skulle bli blåsigt idag. Det är ju inte alltid metrologerna lyckas träffa rätt. Men den här gången blev det visst som de sagt. De hotade med regn i dag på nätets rapport, redan på morgonen, så vi tog på oss reflex västar och gick vår morgon promenad redan innan solen gått upp. Hugo, Faxe och Jag. Det var ju inget större fel på temperaturen direkt så varför inte. Nu verkar det dock som om nätets metrologer fick fel för än har jag inte sett några droppar. Så kan det gå men jag tror att vi håller oss inomhus till största delen av den här dagen. 

Tänk här tappade jag tråden lite. Vet inte riktigt vart jag var på gång med detta. Det är nog bara en sådan dag helt enkelt. Så där lite slött liksom. Tankarna fladdrar iväg och jag känner ingen riktig lust att fokusera. Inte på något alls faktiskt. Jag tror jag skyller på vädret den här gången för det är verkligen inte så speciellt inspererande. Jag blev så sugen på att baka en kladdkaka förut. Det är precis det suget jag vill bli av med nu så jag har bestämt mig för att gå på diet. Cambridge är det som gäller för hela slanten och till det är jag väldigt motiverad. Se där, lite positivitet helt plötsligt! ;-) Härligt! Det är tur att jag har mina solstrålar här hemma som förgyller mina dagar! Kanske jag borde passa på att sova middag lite middag idag tillsammans med Hugo. Tycker nästan att det verkar som om jag skulle kunna behöva det. Eller kanske dra på sig mys kläder och bädda in kroppen i en stor härligt mjuk och varm filt och slappa lite framför en film eller nått. Hälla upp en stor skål ostbågar... Nej just det ja, inga sådana förstås. Hahaha, det skall nog bli människa av mig idag med. Är nog bara väldigt trög startad. I väntan på att komma igång sänker jag ytterligare en liter vatten och en alldeles förträfflig soppa doftandes av choklad och mint....Det ni mina vänner!!! Det ni!!!!

Nu sover min lille skrutt igen. Han brukar passa på att sova middag vid det här dagset och då får jag passa på.. Vad jag passar på med är väldig varierat. Äta middag, städa, plocka i och ur diskmaskin, tvätta, förbereda kvällens middag eller sitta här, framför datorn en stund. Måste så klart kolla facebook. Det är liksom lite obligatoriskt. Måste se vad mina vänner har för sig just idag. Alltid är det någon som gör något kul av det lite extra slaget. Något som vi kan "prata" lite om. En vän firade sin son som fyllt tre häromdagen. En annan har väldigt seriösa och långt skridna planer på att skaffa sig hund. En tredje har hela huset fullt av små töser och en fjärde har bakat kanelbullar med sina fina pojkar. Jag tänker att mycket kan jag baka och dessutom tycker jag att det är väldigt roligt. Men bullar har jag aldrig klarat av. Har väl kanske försökt lite dåligt också om jag skall vara ärlig. Det är nog dags att bli en bullmamma och lära mig. Det ser ju så mysigt ut på hennes bilder. Killarna hjälper mamma för fullt och tycker nog dessutom att det är hemskt roligt. Det ser så ut i alla fall på hennes bilder och så vill jag också ha det om några år. En liten Hugo vit som en sockerbagare av mjöl över hela sig. ;-) Tur att Facebook finns. Man missar inte så mkt direkt fast man är hemma mest hela dagarna.  Det är lite som dagens nyheter ungefär ;-) 

Jag hade planer på att tvätta och delade upp tygstyckena i olika högar över tvättstugans golv. Det tyckte Faxe var perfekt. Nu har han lagt sig på en av de alldeles lagom ojämna högarna och sover där middag han med. Så då gick det lilla projektet i stöpet den här gången. Vad gör det?! Än så länge är det allt några timmar kvar till kvällen så jag skall nog hinna. Det är fördelen med att gå hemma. Visst, det blir inte så mkt vettigt gjort för Hugo vill ha uppmärksamhet när han är vaken och jag längtar efter att få ge honom det. Jag började kratta löv på förmiddagen men högarna jag gjorde ligger fortfarande kvar under de kala björkarna. Det är ofta så det blir. Man kan inte räkna med att ett projekt blir färdigt bara för att det är påbörjat. Jag får ta det lite i taget helt enkelt. Litet som stort så skall det skall nog bli klart ändå.

Nu är det dags att ta hand om disken efter den "häxbrygd" jag kokat. Det är en riktig vitaminkur mot trötta kroppar och ledsna näsor. Det smakar som, jag vet inte vad. Det är både sött, surt, starkt och beskt på samma gång. Men det gör nytta och det är ju inte många mediciner som är goda eller hur? Nu vet jag ju i allfall vad jag stoppar i mig.

Snart vaknar lillskrutten och då är det mys och pratstunds dags. Hugo tycker det är mysigt att bara ligga i famnen och liksom prata lite en stund. Då ler han och försöker sig på att skratta och på ngt sätt prata med mig tillbaka. Tala om vad han tycker och tänker om det jag talar om för honom. Det är så roligt att se honom då och mamma tycker ju också att det är härligt så då är det väl bara att passa på. Snart är han en stor kille som tycker morsan är pinsam, jobbig och bara i vägen. Det går så fort. Jag märker det redan. Dagarna bara försvinner och nu är min lille kille lite drygt två månader redan. Det känns ju verkligen som igår han låg på mitt bröst och precis sett världen från utsidan av min mage. Men nu tar vi en dag i taget och njuter för fulla muggar och jag måste erkänna att om jag hade kunnat stoppa tiden här och nu så skulle jag nog göra det för ett litet tag. Det är ju så härligt lyxigt att bara gå hemma och mysa hela dagarna. Hugo, Faxe och jag!

Hundarna busar för fullt på mattan bredvid mig och Hugo ligger och spanar i babygymmet. Vi har haft en bra natt. Hugo somnade redan strax efter åtta och hade inga riktigt seriösa planer på att vilja bli upp plockad ur sin fina vita spjälsäng förrän klockan nästan slagit sex. Fantastiskt härligt! Jag tassade ner till köket med honom i min famn. Han gäspar lite nöjt och möts av sin pappa som klappar honom mysigt på kinden. "- Jasså, här kommer även den här lille jägaren" Säger han och klappar gosar in sin näsa i Hugos kind.

I köket har det varit full aktivitet en stund redan. Frukost skall ätas, hundar skall rastas, kaffe skall kokas och matsäcken packas. Dessutom skall en hel massa kläder packas på. Termometern visar två minus och utanför i mörkret kan man skymta en något vitare gräsmatta i lampornas sken. Det kommer bli en kall och lång dag för de tre jägarna runt frukost bordet med de lite rundade hörnena. Det är älgjakts premiär och planen är att de skall vara ute i sina torn i så där alldeles perfekt tid. Sedan är det bara att vänta och hoppas och kanske till och med drömmas (vad vet jag) om att stor oxen skall sticka fram sitt stora hornbeklädda huvud mellan skogens färgglada grenarna. 
 
Här hemma matar jag och byter blöja på Hugo till en stilla serenad som Faxe gnyr fram. Han sitter på sin stol i köksfönstret och ser hur jägarna packar ut sina grejer i bilen. Han vill ju inget hellre än att åka med. För att följa med husse, när han är klädd så där, och få springa och jaga rådjur och älg i skogen är ju det bästa som finns. Jag lockar på honom och Cola medan jag kramar Hugo lite extra och pussar honom på kinden. Cola springer med lätta steg efter mig upp för trappan medan Faxe drar en djup och lång suck och kurar sedan ihop på mattan i hallen. Ha blir kvar på nedre våning. precis som vanligt när husse åker och jagar och lämnar honom hemma. Då har han inte råd att följa med mig upp. Tänk om husse skulle ändra sig och komma för att hämta honom. Då måste han ju vara nära dörren och vänta på honom. Jag, Hugo och Cola kryper ner i sängen igen och slår på nyhetsmorgon. Det tar inte så lång tid innan min lille kille somnat i min famn och jag kan lägga tillbaka honom i hans säng. Sedan slumrar även jag till medan nyheterna återigen visar en massa elände. 

Dagen får jag, Hugo och hundarna spendera med att i mys kläder (det känns som en dag för sådan klädsel) gå och vanka och hoppas på att telefonen snart skall ringa med positiva besked. Att de skall komma hem och hämta hundarna för lite spår träning då de skjutit den där oxen i deras "drömmar". Den som väntar på något gott........

Jag sitter med mitt älskade lilla hjärtegryn i famnen. Han har precis ätit och ögonlocken börjar bli så där härligt tunga. Han kämpar emot så klart, kisar lite under halvslutna ögonlock och suckar tungt. Snart ger han efter för tröttheten och sluter igen sina blå. Jag ryser av tanken på att han är min. Något så stort och fint har jag och min sambo lyckats med. Tänk, ibland har man tur och drar en sådan där vinstlott i livet. Hugo är högsta vinsten. Den absolut högsta!

Jag börjar sappa runt lite bland tv kanalerna. Är inte riktigt redo att lägga ifrån mig honom i vagnen än. Det är ju så mysigt att ha honom i min famn. Det är som vanligt inget värdefullt på dumburken så här dags. Det är ju inte direkt ovanligt och jag bläddrar vidare bland kanalerna. Till slut hittar jag en dokumentär som drar mitt intresse till sig. Det handla om den lilla brittiska flickan Madeleine McCann som försvann från en portugisisk resort för några år sedan. Jag håller Hugo närmare och kramar honom hårdare och ryser återigen. den här gången av obehag.

Jag mins att jag följde fallet ganska noga när det hände. Tyckte att det var otäckt, hemskt och ofattbart. Men inser att det jag kände då inte kommer i närheten av det jag känner nu. Jag har ett helt annat perspektiv på livet mot då. Det är först nu jag kan sätta mig in i känslan av att förlora ett barn. Det är först nu jag kan förstå deras sorg. Först nu blir den liksom äkta i mina ögon. Det finns inget jag inte skulle göra för att skydda mitt barn. Det är så otroligt klyschigt sagt men det är sant. Hugo är det absolut viktigaste i livet och inget får hända honom och jag kan inte låta bli att fundera på vad det finns för sjuka människor i världen. Hur kan man sjunka så lågt att man berövar ett barn dess frihet, dess kärlek, dess trygghet och dess familj. Kanske till och med dess hälsa och liv. Det är för mig helt ofattbart. Störst av allt är kärleken sägs det. Och kärleken till sitt barn är nog den största av kärlekar.....

                     Hugo; mitt hjärta, mitt liv, mitt allt!