Det är tur att jag har min fina sambo i mitt liv! De sista veckorna har varit lite tunga på många sätt. Först drogs stackars lille Hugo med en tio dagar lång jätte näs täppa. Dessutom har all snö och kyla gjort att det är lite svårare att ta med mig Hugo ut i vagnen för promenad som jag brukar på förmiddagen. Detta har resulterar i en rad väldigt tidiga mornar när klockan har ringt kl fem så att jag kan ut och gå med Faxe innan Andreas åker till jobbet. Andreas har förresten tagit någon morgon promenad här och där också. Fast han skall jobba hela dagen sedan. 

Men sedan har ju Hugo sovit lite oroligt eftersom han inte varit helt frisk vilket har inneburit att jag haft ännu svårare att sova. Jag kan komma på mig själv hur jag kan ligga och lyssna om han andas fritt eller om han är täppt i näsan. Jaja, jag är inte ute efter att sympati för det är verkligen inte synd om mig. Det är Hugo det är synd om. Han är ju det viktigaste i livet just nu och jag vill bara att han skall bli frisk igen. Det går säkert ingen jätte nöd på honom men mitt hjärta det värker. 

Vi slutade förra lördagen med näsdroppar på Hugo och han verkade faktiskt riktigt kry. Han började skratta och prata igen. Han har varit lite lugn på den fronten när han varit så förkyld. Men så började han trilskas med maten ist. Efter mycket lock och pock så lyckades vi få i honom det han måste ha men varje mål tog helt plötsligt en timma minst. Ända sedan vi började med flaskan på honom så har han varit ganska matglad och alltid legat i överkant på ml som han skall äta. Men nu va det annat. Dessutom blev det allt svårare att få i honom mat alls och i Fredags ville han knappt äta alls. Då hispade jag upp mig totalt. Ringde runt till bvc, vårdcentralen och barn motagningen i Lidköping. Det enda de har att säga är att han förmodligen är lite snuvig fortfarande och behöver mer näs droppar för att kunna äta. "Ge honom lite Alvedon också ifall han har ont ngn stans". Men jag vill ju veta VAD det är för fel så jag kan hjälpa honom. Kontroll freaket i mig sätter ner foten och vill att de skall kolla upp honom men det är ingen ide han äter ju lite, säger de! JA, han äter liiiiiite, väldigt lite för att vara honom och vi får trilskas för att få i de stackars små dropparna. Mat stunden är inte direkt någon dans på rosor nu. inget mys över huvud taget och jag vill ha tillbaka den gamla glada, pratiga och mysiga Hugon! Men det är bara att ge det lite tid säger de! Suck! Jag har Aldrig varit bra på att vänta. Jag vill ha lösningar och det nu! Men istället får jag vänta och vänta och vänta....

Lördags kvällen skulle ha spenderats med det fina tjej gänget. Det blev inte så för mig. Jag kände att det här går inte. Jag var mest trött, ledsen, orolig, hängig med ett bultande huvud och en hals som kändes som ett riv järn. Livet lekte inte direkt. Så jag blev hemma ist. Här hemma hade jag mer koll på hur Hugo mådde och om han åt. Tyvärr var inte känslan hur mycket utan OM han åt. Sedan somnade jag lite för tidigt för att vara lördags kväll och jag höll på att aldrig gå upp igen dagen efter.

Fina sambon tog och gav Hugo det första målet mat och det gick faktiskt ganska bra. Sedan kom han, Hugo och Faxe upp med frukost på sängen till mig. Så där kunde vi mysa allihop med tända ljus. Det var verkligen super mysigt. Precis just då var jag super lycklig. hela lilla familjen på fyra mös tillsammans en söndags morgon. Det händer inte så ofta direkt. Sedan tog Andreas med sig Faxe ut på promenad och där och då somnade både jag och Hugo om igen. Andreas kom tillbaka igen och hämtade med sig Hugo ner för ytterligare ett mål mat som även den här gången gick okej. Jag somnade om igen och vaknade inte förrän strax innan ett när telefonen ringde. Tur att jag har min fina sambo.  Tur att du finns! Resten av matningarna går så där. Han får i sig det han måste. Ibland hur bra som helst och ibland med protester. Men jag, jag väntar och väntar och väntar...... 

Kalla mig gärna envis åsna. Det är okej. Jag vet att jag är envis och det är inte alltid till min fördel. Den här gången vet jag inte om det var positivt eller negativt. Men en åsna det var jag nog iaf! Jag borde håligt mig hemma.

Hugo var så trött så trött och han har inte kunnat vara utanför dörren på flera dagar nu när det har snöat och blåst som det gjort. Men nu så tänkte jag att jag nog skulle passa på att ställa ut honom i vagnen en stund. Det var ju bara det jag skulle göra. Va det tänkt iaf. Jag pälsade på honom ordentligt.  mätaren visade bara på knappa tre minus och inte snöade det heller. Jag tänkte ställa ut vagnen under balkongen i lä sidan så kunde han sova där medan jag gick och skotta av uppfarten. Men när jag kom ut i full mundering, likt en eskimå, så insåg jag att det inte hade hunnit snöa så mycket efter att pappa varit här igår med traktorn och skottat av. Inte verkade det blåsa något vidare heller. Du förstår, vår tomt ligger nästan som i en gryta. Träden ger bra lä så på sommaren så är det vindstilla och vi kokar nästan upp men fördelen är ju att det på vintern heller inte blåser in så mycket heller. Jag brukar få titta i träd topparna för att se hur mycket det kan tänkas blåsa om jag skulle gå en bit eller lyssna hör mycket det viner mellan grenarna. Det är inte alltid jag gissar rätt. Uppenbarligen. Jag tyckte faktiskt att det verkade ganska lugnt och tänkte att både Faxe och jag är ju i behov av motion och Hugo är i desperat behov av frisk luft så ASCH, va tusan. Vi går en sväng!!!!! Frisk luft har ju ingen dött av och tur är väl det för nu har vi fått kubik av den varan.

Vi började gå. I motvind så att det inte skulle dra rakt in i Hugos vagn. Bättre att jag får vinden i ansikten än att han får det. Vi traskade på och det enda vi mötte på vägen för utom en bil var bara traktorn som var ute och plogade vägarna. Det kändes rätt lugnt för vi gick en runda med mycket lä runt. Dummare än så (?) var jag ju inte iaf Det gick rätt bra ända tills vi kom fram till den sista biten väg som skulle leda oss hem. Jag kunde skymta vårt hus tak långt bort. Det var bara att just på denna rak sträcka så hade vinden tagit med sig snön över åkrarna och ut över vägen i små drivor. jag försökte peppa mig själv med jaja, det blir ju bara lite mer motion nu ju! Sedan tog jag i och sköv vagnen genom drivorna. Hahaha, det gick ju lätt!! Ända tills det tog tvär stopp. En "något" större driva hindrade mig från att ta mig framåt. Jag lyfte vagnen i fram änden och lyckades dra vagnen genom även den här gången! Nu verkade det bara var små drivor kvar så jag och Faxe satte fart framåt. Med (hmmmm) lätta och spänstiga steg små sprang vi igenom de kommande små drivorna. Faxe kämpade på och verkade tycka att det var riktigt roligt att dra vagn :-) och till sist nådde raksträckan äntligen sitt slut, och vi kom in i lä igen mellan hus och ladugård. Ett tag funderade jag seriöst på om jag borde vända om. men rakt fram innebar, i vanliga fall, 10 minuters promenad. Vända innebär endryg halvtimme. Så det var bara att sätta ner åsne klövarna i backen och traska på.

Tänk vilken tur ändå att jag hade värdens bästa drag hund med mig på vår promenad. Han underlättade skuvandet av vagnen så otroligt mycket. Tur att det inte var några fler ute och såg när vi jobbade oss vägen fram. Det hade nog varit en syn som kunde lätta upp vilken grå och tråkig vinter dag som helst för alla andra än mig! 

Läs mer om Faxe och Hugo på http://www.villarosa.se/faxe.html

Den första gången. Ett trevande försök gav till slut resultat efter mycket möda och stort besvär....

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

DET GICK!!!

Men en gång är ingen gång sägs det ju. Nu kanske vi får vänta länge på nästa....

Kan återigen konstatera att barnvagnen var ett bra köp. Vi ville ha en vagn som skulle klara av grus och skogsvägar utan större problem. Det vi kanske inte hade tänkt på var att det vore bra om den klarar av vintervägar också. Men det kan jag lova att den gjorde. Jag har precis kommit hem efter en halvtimmes runda som blev en 45 minuters runda pga att asfalts vägen inte blivit plogad sedan i morses och för att grusvägen tydligen inte blivit plogad ALLS! Suck. Men vi tog oss fram, Faxe, vagnen och jag. Tillslut. Men grus vägen var ingen lek så nu skulle en dusch sitta fint på plats. Faxen var nog den som tyckte att det var skönast skulle jag tro. Men han såg ut som en vandrande snöboll sedan eftersom det så påpassligt började snöa igen efter att vi gett oss iväg. 

Av denna promenad drar jag tre slutsatser;

1, Barnvagnen är näst intill terräng gående.

2,  Faxe älskar snön

 och

3,  Jag fick ett träningspass på kuppen!

Många är de arbetare som är uppe före tuppen en måndag. Själv var jag uppe före plogbilen idag. Hmmm, kanske borde ha tagit något annat än gympa pjucker på fötterna på min och Faxes morgon promenad.

Så var det återigen dags för ett besök på Magnolia! Denna gång fick jag med mig lillebror som sällskap. Ett perfekt tillfälle att tillbringa några timmar tillsammans. Den här dagen var vi ett tjugotal knallar och därmed lite fler än förra helgen. Utbudet är väldigt brett. Allt från potatis, julkärvar,honung, saft, sylt, oljor, tvålar till halmslöjd, träslöjd, stickat, smycken och böcker. Däremellan känner man doften av glögg, kaffe och getter samtidigt som vi trallar med i hej mitt vinterland och O, helga natt! :-)

I morgon är det åter dags att fara dit men här kommer vår eftermiddag i bilder.

                                       "Walk on water".....