Miljarder små iskristaller har bildat en tjock hinna på bilen. Kylan biter i näsa och öron. Just då känns det inte som någon lek att skrapa rutorna utan vantar och mössa! Vintern har färgat träden glittrande silvergrå längs med vägen hem och strålkastarna letar sig fram genom dimman. Heljus, halvljus, hel, halv.... jag prövar mig fram och inser att det inte spelar någon roll vilket som. Ridån framför mig är lite för tjock. Något annat glittrar till i vägdiket samtidigt som jag tar sista kurvan för att snart vara hemma. Innan jag kommer till vår grind hinner jag dra en ramsa över de som inte kan lyckas hålla i en ölburk tillräkligt länge för att kunna slänga den hemma utan nödvändigtvis måste köra ner bilrutan och kasta ut den i ett dike innan de når sitt mål. Jojo, förmodligen hade de en väldigt trång bil eftersom denna lilla burk inte fick plats!

Men tänk att få parkera bilen i garaget, öppna dörren in till huset och mötas av två tokglada hundar som inget annat vill än att ha min uppmärksamhet. Men sedan kommer den största lyckokänslan av alla farandes genom min trötta kropp när jag hör Hugo ropa; Mamma kom hem nu, mamma kom!!! Ett leende bredare och mer gnistrande än alla stjärnor, någonstans under all dimma och alla moln, på himlen sprider sig på hans läppar när han kommer springandes och kastar sig i min famn! En bamsekram, en stor puss och ett skutt upp i min famn! Det är sannerligen skönt att komma hem!!! :-) 

Några steg fram, ett steg bak.
+Andreas har varit på VC och fått penecilin. Troligen begynnande lunginflamation. Är förhoppningsvis bättre om några dagar.
+Jag är fortfarande inte sämre än en förkylning och inget annat skall det heller bli. :-)
+Hugos hosta verkar bättre men ett stort -är att han ikväll fick lite feber.
Januari känns verkligen som vår månad!!

Oj, glömde ett stort + Från och med nu kan det verkligen bara bli bättre!!! :-)

Vi är sambo men känns mer som särbos just nu! Är jag och Hugo på nedervåningen så är Andreas på övervåningen! Ja, vi sammanstrålar ju till matbordet iaf!  I den mån Andreas orkar förstås. Men inatt sov han på soffan! De ni! Första gången någon av oss sover på soffan sedan vi träffades. Allt för att jag skall slippa bli febrig. Intgen bra tajming just nu! Han ligger med hosta och feber, hög feber! Hela helgen lika dan! Det som var så mycket inbokat för honom dessa dagar och ledig helg för mig! Nu känner jag mig mest som kokerska, städerska, hundvakt, nany.... Men det är klart att man gör det med kärlek. Vad annars!?! 

Jag och Hugo myser i soffan framför Björnbröder. Han hostar, nyser och snuvar! Så gör även jag. Men inte något att klaga på där. Mysigare liten kille än vad Hugo är just nu får man leta efter och dessutom är jag ju frisk i jämförelse med de andra och Hugo känns äntligen som om han är på väg åt rätt håll nu! Men, när man inte får sova på nätterna känner man sig heller inte så stark på dagarna! Det har varit många långa nätter nu.  ;-) V A B imorgon sedan kanske, kanske, kasnke han och jag kan återgå till rutinerna. Hoppas kan man ju alltid! Tills dess prövar vi alla huskurer vi kan komma på och väntar in vardagen igen! Så, jag håller för näsan och sveper ytterligare ett kopp med häxblandning, känner hur det strilar ner för strupen och att nu jäklar skall vi bli friska. Det har varit några sjuka veckor här på Sanden men med lite tur har vi gjort vårt för resten av vintern! Januari är ju ändå snart slut. Det går fort nu, fort mot vår!!! Den som väntar på ngt gott..... Fast innan våren anländer har vi mycket kul att se fram emot. MYCKET KUL som jag ser fram emot med spänning. Så de kommande veckorna håller vi tummarna knutna, hoppas och väntar, räknar dagarna och förmodligen kommer jag att tycka att tiden går alldeles för sakta när den egentligen rusar fram! :-)