Vidd 21 tiden den 28/5-13, alltså nästan på minuten ett år sedan, kröp jag ner i sängen och drog täcket över huvudet! Jag var missmodig! Det hade, dock, varit en fantastisk dag! Jag och Hugo hade spenderat dagen i lekparken tillsammans med några av de finaste jag vet! Vi hade lekt, fikat och mumsat glass.  Det var verkligen kvalitets tid med med min son. Som jag hade längtat efter det! Den sista tiden hade jag inte varit så rolig för honom. Minisarna tryckte på neråt, jag hade ont och var sjukskriven. Jag varken orkade eller kunde busa runt och leka. Det var en pina och inte så mycket för min egen skull som för min OCH Hugos skull. Vi var inte längre lika tighta. Det var en sorg. Samtidigt så kunde ingen annan än jag ta hand om de små i min mage. Vila var ordern. Felicia var dessutom tillväxhämmad! Andreas fick dra ett stort lass här hemma. Det är jobbigt att vilja så mkt men inte kunna! Det var fint att Hugo hade sin far så nära men ledsamt att stå brevid och titta på! 

Just denna kväll ville Hugo att jag skulle lägga honom. Det brukade han inte annars vilja längre! Pappa var nummer ett! Men den här kvällen fick jag och han mysa ordentligt! Det skulle dröja fem dygn tills jag fick se honom igen! Det visst jag inte då. Mina två första delmål var nådda. V 34 var mitt första! Måtte jag bara ta mig dit för lungornas skull mm. Jag hade kommit dit och ytterligare en vecka till. Det var mitt andra delmål. Skulle jag bara fixa att behålla dem i 35 veckor så skulle det kännas så mycket bättre. Då skulle man nästan kunna vara säker på att de små skulle klara sig någorlunda hyfsat! När jag gick och la mig den där kvällen för exakt ett år sedan var jag så lycklig över dagen och kvällen med Hugo men missmodig för jag var less. När jag gick och la mig var vi inne på v 34 +6! Just precis då kändes det galet att tänka på att jag först inte trodde jag skulle få behålla dem inne så här länge och nu helt plötsligt så kändes det som om jag skulle få gå till v 40+ + + ! INGET kändes som om det var på G! Jag var kluven för hur bra det var att de var kvar och samtidigt ville jag inget hellre än att de skulle titta ut! Jag innbillade mig att magen skulle hänga ner till knävecken och bristningarna nå upp till armhålan innan det hela var klart! Jag hade så ont. Jag var så nyfiken på de som var där inne och jag ville få mitt liv tillbaka. Jag ville kunna busa med Hugo. Jag ville kunna ta en promenad som var lite längre än till granngården bakom vårat. Jag ville så mkt och jag ville att minisarna skulle vara kvar ett tag till där de var!

Jag vände på huvudkudden som blivit för blöt av alla tårar och somnade ganska snabbt på Andreas arm! Men man ska vara försiktig med vad man önskar sig! Två timmar senare vaknade jag av en synda flod! Vattnet hade gått. Fan!!! Kunde jag inte bara hållit tyst! Jag väcker Andreas med orden att jag tror något var på gång att hända nu!! Jag tror att vattnet har gått..... Jorå så var det allt! Jag hade börjat packa Hugos väska och vår väska två dagar innan. Den var inte helt klar! Ringa BB. Bli beodrad att stitta still på toaletten och inte röra mig för det vore dumt att sätta igång det mer än nu av att jag härjar runt! Så där satt jag på toaletten och ringde runt medan Andreas packade klart! Jag hann både väcka min bror och mamma och pappa innan allt ordnade sig. Till slut kom mamma upp och sov hos oss. Hugo sov igenom hela cirkusen och tur var väll det! Tänk vad förvånad han måste ha varit när han vid sex tiden nästa morgon möttes av mormor och farmor som kommit över för att ta över så mormor kunde åka och jobba. Att han dessutom fick veta att de små kommit nu! Tänk vilken chock! Den morgonen startade så långt från kvällen innan man kan tänka sig! Ca 23,00 gick vattnet. Strax efter midnatt var vi på sjukhuset. 05,14 Kom Felicia och en kvart senare kom Lucas! Lycka, skratt, kärlek, tårar och längtan efter Hugo! Den värsta känslomässiga berg och dalbanan någonsin i mitt liv var under neo tiden. Bit ihop och kom igen! En galen resa hade börjat! Ett fantastiskt år och nu skördar vi frukten av allt som hänt! Lyckaliga vi som fått vara med om detta! Det är galet att vi idag är stolta och lyckliga föräldrar till tre små juveler! NI är lycka! Vad var vårt liv innan ni kom till oss!??? 

                                           

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ta vara på tiden säger alla. Det går så fort och kommer aldrig mer igen! Jo tack! Det känns om en evighet sedan som jag var så där flodhäst-stor och hade ont för att minisarna knödde neråt allt för tidigt. Nu är de redan ganska stora, ja det är d...

Ja, jag vet att det blir bättre när jag åkt därifrån! Ja, jag vet att det är bara att ringa om jag orolig. Men jag inte orolig för att det inte ska bli bättre när åkt. Faktum att det är fruktansvärt att stå på andra sidan fönstret och försöka skrat...

Efter att ha gått omkring inomhus hela dagen kändes en promenad i solen som ett måste! Jag kopplar upp Faxe samtidigt som jag rullar en klubba runt, runt i munnen! Det är mycket tankar nu! Mycket som behöver redas ut och en grym huvudvärk att bota. D...

Ett år går så fort och nu är du redan fyra! Vad hände med tiden och vem kan lära mig att stoppa den Jag skulle kunna ge vad som helst för att kunna det just nu! Du har fått stå ut med så mkt under det senaste året och det är inte alltid lätt att vara...

Att luta sig tillbaka mot en välvd klippa och lyssna på små kluckande ljud från havet och syrsor som spelar är helt klart avslappnande. Ändå gnager en längtan i hjärtat efter de som är kvar där hemma. En skön trygghet och glädje vilar dock i att ve...