Någon har slagit ppå den där ON knappen på Hugo igen. Han ligger på skötbordet och pratar loss, precis som vanligt! Han är pigg och go trots allt! Mysigt! 

Gårdagskvällen blev väl inte riktigt som planerat direkt. Jag hade sett fram mot kvällens happening ganska länge nu! En surprice fest men en massa vänner, mat, vin och barnvakt föar några timmar. Smaka på den, BARNVAKT!!! Det hör inte till vanligheterna nu precis att vi ger oss ut så där längre. Skulle bli så kul! Jag hade kollat ut outfitten, funderat på håret och sett så maskaran fortfarande fungerar och inte torkat ut sedan jag använde den sist! Som sagt, skulle bli kul och känndes nästan lite lyxigt att få fixa till sig lite! Men men, så blev det inte! Istället fick vi ge näring åt mitt beroende av tacosallad och så fick vi mysa ner oss lite, Min lilla familj och jag! Hugo var och är fortfarande inte bra och Andreas hade ont i halsen dagen innan. Själv hade jag liiiiite känning fortfarande av näsan. Det känndes verkligen inte rätt att åka då! Ville ju inte smitta någon nu när förkylningen var så elak! Man har ju hör talas om tre dagars snuva på de små men det har vi aldrig upplevt. Här är det tio dagars som gäller. Inget mindre än så! Verkar bli så även denna gång! istället får jag nöja mig med att se bild på fb från ett dansant gäng och önska lite att jag var där också! Men, men, får hoppas på någon mer liknande sammankomst någon mer gång snart!Grattis till födelsedagsbarnet så här i efterskott!!! Hoppas presenten skall väl smaka ändå!! Suck! Vill bara att lilla hjärtat skall bli frisk nu!

Han är förresten sex månader idag! Det firar han med en rosslig hosta och vi med att krama honom lite extra idag. Han är ju det bästa i livet och den lycka som ryms i kroppen när jag ser på honom och får just krama honom varje dag, den går inte att beskriva! kanske vänjer man sig med tiden vid att de blir just sjuka! Det är något jag måste lära mig tror jag! att inte gräva ner mig så mycket i det när det händer! Inse att det går över och att han kanske inte har det så jobbigt som jag tror! För varje gång det händer så blir man lite starkare och lite tåligare! Jag känner det redannu! Vi har ju trots allt hunnit med fyra omgångar Nezeril den här vintern på honom och jag hispar nog inte upp mig lika mycket ändå nu som första gången! Men manhör hans rosslande och kan ändå inte låta bli att önska att det skall vara borta nästa gång han vaknar efter en lite sömn! Nä, nu är det dags att ge honom lite mer mat! Han äter i omgångar nu! Små doser lite då och då! Men han tar ju trots allt flaskan lite granna nu och det är framsteg!!!