Det blir inte alltid som man har tänkt sig, ibland blir det bättre! Som idag. Från att inte ha något som helst planerat för dagen till att få den nästan helt uppbokad. Åtminstone första halvan av den. Ett litet meddelande på facebook chatten och en stund senare satt jag, Hugo och Faxen i bilen på väg in till byn! Vi tre tänkte ta en promenad först och sedan var det en liten fika inplanerad med två andra fina. 

Jag tänkte ta en sväng till byns hundrastgård och släppa Faxen där lite innan vi skulle upp och äta kladdkaka och dricka te. Ja inte faxen då förstås! :-) Han fick nöja sig med en skål vatten som han visade noll intresse för. Han ville hellre sitta i soffan och spana ut genom fönstret han! Kvällen innan nåddes jag av ett sms att en av de finaste fina på mitt jobb hade sagt upp sig. Snacka om stor sorg, tänk vilken förlust det blir för oss som har haft förmånen att få jobba med henne! Min första tanke när jag läste detta var att jag absolut måste ringa henne idag. Ibland vill ödet något med oss. Det styr våra liv med järnhand och så även nu! När jag kommit halvägs till rastgården mötte jag henne! Lycka! Vi pratade en stund som blev lite för lång och vi insåg att det var dags att börja röra på oss, jag till min fika och hon till sitt!  Så vi tog följe en bit! En stund senare kramade jag henne hej då och våra vägar skildes åt. Så synd att inte denna största klippa av dem alla kommer att vara kvar när det är dags för mig att åter börja jobba igen på riktigt!

Jag skyndade mig så att lasta in vagnen i bilen igen och ta med mig Faxen och Hugo tre trappor upp! Fantastiska tjej som bor här och kånkar sin barnvagn alla trappsteg ner och upp flera gånger om dagen. Själv blev jag trött bara av tanken! :-) Vi fikade, mös, matade våra små och pratade! Det är så roligt att vi klickade så fort och så bra hon och jag! Tänk vad små bebisar kan göra, och ödet förstås! Nu börjar vi verkligen att lära känna varandra på djupet och det är inget ytligt snack längre. Du vet, sådant där väder och vind prat som det först kan bli när man lär känna en ny själ! 

Det var snart dags för oss att ta våra små och promenera ut en ny sväng.  Solen lös så fantastiskt härligt och vi begav oss till den där rastgården jag förut pratade om. Faxen fick springa runt och nosa och sprätta runt lite innan vi begav oss vidare. Vi gick runt på gator jag tidigare aldrig gått och pratade om allt och ingenting. Rätt som det var mötte vi upp en vän till min vän och vi tog alla följe. Det dröjde dock inte länge förrän hennes lilla vaknade och där skilldes våra vägar åt. Hugo sov fortfarande så skönt så jag bestämde mig för att vandra vidare och hamnade på mer kända gator. Passade på att gå förbi min farmors förra hus. Det var ett tag sedan sist. Tänk vad det har förändrats med de nya ägarna och det märks att det har skett ett generations skifte där. Asfalten på uppfarten är fortfarande lika ojämn men annars är det inte mycket i den trädgården som är sig likt. Jag funderar på om plommonträden finns kvar. Det har ätits en hel del plommon från Assarsgatan. Inlagda och färska. Det finns mycket fina minnen bakom det staket som ser nästan nytt ut! Tänk om man hade haft modet att gå och knacka på. Be att få kika in och se hur mycket och vad som har förändrats. Kanske en annan gång. Kanske aldrig!

Vi vandrar vidare. Faxen är ju ändå redan skitig, Hugo sover vidare och jag behöver motionen. Lite frisk luft är vi allihop i behov av så varför inte! Jag bestämmer mig för att gå förbi den gamla lägenheten som var mitt och Andreas första gemensamma hem. Jag tänkte se om det dök upp några fina känslor från då! Men icke. Vi trivdes ju faktiskt aldrig riktigt där och den enda känslan jag kände var bara "SKÖNT"! Skönt att vi flyttade därifrån! Jag fick ingen lust alls att kika in genom något fönster där inte utan ville bara gå vidare. Bort därifrån! Jag passerade istället grannhuset! Där bor en vän och jag fick istället lust att ringa henne för att se om hon inte skulle med och gå en sväng. Det var ju så länge sedan vi sågs sist! Men Hugo hade börjat vakna till och troligtvis var hon ju på jobbet iaf! Istället gick jag och spanade upp mot hennes fönster. Så dumt, precis som om hon bara skulle ha suttit där och väntat på att jag skulle komma förbi. :-) Det satt heller ingen i hennes fönster och tittade och vi tre vandrade vidare. Det började suga lite i magen och det doftade snart från en av alla pizzerior som trängs i vår lilla by! Hmmm, pizza skulle vara gott  men inte nu. Om tio kilo och X antal centimeter runt midjan. Då blir det hämnt pizza igen! Man hinner gå ganska långt på två timmar. Man hinner se ganska mycket och framför allt höra en massa. Det är då som jag inser vad det bästa med att bo på landet är! Tystnaden och lugnet!!!

Hugos ögon börjar fladdra så vi styr mot bilen. Han vaknar snart och då skall vi fara hem till lugnet igen. När allt och alla är på plats i bilen igen så slänger jag ett öga mot Hugo innan jag sätter nyckeln i tändningen. Det är en härligt varm känsla av kärlek som fyller mig från tånaglar till hårbotten när han ler lite smått tillbaka. Vår Hugo!! Det finaste, vackraste, bästa och mest underbara vi har i livet! Jag är hans mamma och han är min son! Lycka!

Väl hemma släpper jag ut Faxe först så han får lukta av sig lite granna. Sedan börjar jag lasta ut alla saker som varit med tur och retur till byn! Sist bär jag in Hugo. Han sitter så snällt i bilen. Gör inte ett ljud! När det sedan är dags att ta in mitt andra lilla fyrbenta hjärta så hittar jag något i rabatten som är på väg upp. Kanske lite aningens för tidigt! Men ändå ett litet löfte om att bättre, varmare och ljusare dagar väntar......

Faxen leker pajas en stund medan han torkar sina blöta ben och huvud på handduken i entrén. Sedan skuttar han upp i soffan på nedre våning och slocknar en stund. Det kan han vara väl värd efter detta!