Det är tur att jag har min fina sambo i mitt liv! De sista veckorna har varit lite tunga på många sätt. Först drogs stackars lille Hugo med en tio dagar lång jätte näs täppa. Dessutom har all snö och kyla gjort att det är lite svårare att ta med mig Hugo ut i vagnen för promenad som jag brukar på förmiddagen. Detta har resulterar i en rad väldigt tidiga mornar när klockan har ringt kl fem så att jag kan ut och gå med Faxe innan Andreas åker till jobbet. Andreas har förresten tagit någon morgon promenad här och där också. Fast han skall jobba hela dagen sedan. 

Men sedan har ju Hugo sovit lite oroligt eftersom han inte varit helt frisk vilket har inneburit att jag haft ännu svårare att sova. Jag kan komma på mig själv hur jag kan ligga och lyssna om han andas fritt eller om han är täppt i näsan. Jaja, jag är inte ute efter att sympati för det är verkligen inte synd om mig. Det är Hugo det är synd om. Han är ju det viktigaste i livet just nu och jag vill bara att han skall bli frisk igen. Det går säkert ingen jätte nöd på honom men mitt hjärta det värker. 

Vi slutade förra lördagen med näsdroppar på Hugo och han verkade faktiskt riktigt kry. Han började skratta och prata igen. Han har varit lite lugn på den fronten när han varit så förkyld. Men så började han trilskas med maten ist. Efter mycket lock och pock så lyckades vi få i honom det han måste ha men varje mål tog helt plötsligt en timma minst. Ända sedan vi började med flaskan på honom så har han varit ganska matglad och alltid legat i överkant på ml som han skall äta. Men nu va det annat. Dessutom blev det allt svårare att få i honom mat alls och i Fredags ville han knappt äta alls. Då hispade jag upp mig totalt. Ringde runt till bvc, vårdcentralen och barn motagningen i Lidköping. Det enda de har att säga är att han förmodligen är lite snuvig fortfarande och behöver mer näs droppar för att kunna äta. "Ge honom lite Alvedon också ifall han har ont ngn stans". Men jag vill ju veta VAD det är för fel så jag kan hjälpa honom. Kontroll freaket i mig sätter ner foten och vill att de skall kolla upp honom men det är ingen ide han äter ju lite, säger de! JA, han äter liiiiiite, väldigt lite för att vara honom och vi får trilskas för att få i de stackars små dropparna. Mat stunden är inte direkt någon dans på rosor nu. inget mys över huvud taget och jag vill ha tillbaka den gamla glada, pratiga och mysiga Hugon! Men det är bara att ge det lite tid säger de! Suck! Jag har Aldrig varit bra på att vänta. Jag vill ha lösningar och det nu! Men istället får jag vänta och vänta och vänta....

Lördags kvällen skulle ha spenderats med det fina tjej gänget. Det blev inte så för mig. Jag kände att det här går inte. Jag var mest trött, ledsen, orolig, hängig med ett bultande huvud och en hals som kändes som ett riv järn. Livet lekte inte direkt. Så jag blev hemma ist. Här hemma hade jag mer koll på hur Hugo mådde och om han åt. Tyvärr var inte känslan hur mycket utan OM han åt. Sedan somnade jag lite för tidigt för att vara lördags kväll och jag höll på att aldrig gå upp igen dagen efter.

Fina sambon tog och gav Hugo det första målet mat och det gick faktiskt ganska bra. Sedan kom han, Hugo och Faxe upp med frukost på sängen till mig. Så där kunde vi mysa allihop med tända ljus. Det var verkligen super mysigt. Precis just då var jag super lycklig. hela lilla familjen på fyra mös tillsammans en söndags morgon. Det händer inte så ofta direkt. Sedan tog Andreas med sig Faxe ut på promenad och där och då somnade både jag och Hugo om igen. Andreas kom tillbaka igen och hämtade med sig Hugo ner för ytterligare ett mål mat som även den här gången gick okej. Jag somnade om igen och vaknade inte förrän strax innan ett när telefonen ringde. Tur att jag har min fina sambo.  Tur att du finns! Resten av matningarna går så där. Han får i sig det han måste. Ibland hur bra som helst och ibland med protester. Men jag, jag väntar och väntar och väntar......