Idag öppnade nya Ica. Äntligen säger många. Ja det är konstigt att världen står stilla bara för att en matbutik inte håller samma standard de sista dagarna mot att sedan stänga ett par. Ett lyx problem vi har här i vårt land att vi inte skall kunna vara nöjda med att det kanske bara finns två varianter med flingor att välja på under några begränsade dagar. I vissa länder har de inga valmöjligheter alls.  Själv har jag klarat mig bra under. Där kommer fördelen in med att storhandla. Jag har haft frysen full med bröd kött och wok grönsaker. I kylen har det stått lite extra ost, margarin, pålägg och smör. Mitt skafferi hade jag fyllt upp med konserver och pasta. Nästan det enda vi behövt köpa extra har varit mjölk och färsk frukt och grönsaker. Vi har klarat oss bra. Men nu öppnar de ju nytt igen som sagt. Mannen som jobbar med min far hade åkt förbi på sin väg ut till gården imorses. Det var redan en hel del folk där då. Betänk då att han börjar jobba kl åtta. Butikerna hade en gemensam öppning kl tio. Alla hade nog inte detta uppfattat utan trodde att det var öppning kl åtta som vanligt.

Väntan känns för övrigt lite som ett samlings ord för den här dagen. Träden väntade på att solen skulle orka över deras toppar. Faxe väntade på att hans päls skulle torka efter hans bad så att han kunde få komma ut på sin andra promenad för dagen. Åtminstone få springa ute i trädgården en stund. Jag, jag väntar på att Hugos näsa skall dra lugna harmoniska andetag igen. Han är fortfarande täppt. Det tär nog dock mer på mig än på honom för även om mitt hjärta brister när jag hör hur han får kämpa mot sin elaka näsa så är han tapper.  Visst är han lite tröttare än vanligt men han är inte speciellt grinig. Det är bara lite svårt att äta. Men med högsta dos näs droppar så klarar vi av den här dagen också. 

Solen orkade dock aldrig riktigt upp för att tina upp de vita iskristaller som täckte allt levande och dött utanför mitt fönster. Hugos näsa väntar jag fortfarande på skall bli som vanligt. MEN,,,, de som väntade på att Ica skulle öppna behövde inte vänta så länge och Faxen fick sin promenad. Jag packade ner Hugo i flera lager tyg och bäddade sedan ner honom i vagnen. Själv drog jag jackans dragkedja så långt upp det gick och sedan tog vi en sväng! Det är trots allt rätt skönt att promenera. Man kan rensa bland tankarna lite och innan jag vet ordet av så är jag hemma igen. Samtidigt som jag började skymta mitt hustak hörde jag glass bilen tuta en bit bort. Då drar jag upp halsduken längre över hakan och inser att jag faktiskt inte är det minsta sugen på att den skall stanna till hos mig idag. Undra om det är första gången någonsin?! Med glädje insåg jag att jag, den här gången, tog rundan på samma tid som innan jag blev gravid. Det har jag inte lyckats med tidigare när jag haft vagnen att knuffa på också. Det gav en liten aning om att konditionen kanske snart är på väg tillbaka. Tur är väl det när man har några kilon kvar att jobba bort! 

Nog för att jag upprepade gånger påpekat att jag inte är så förtjust i snö och kyla men visst är det vackert. Jag kan sträcka mig så långt. Faxen sprang, troligtvis av ren vana, raka vägen till fågel badet när vi kom tillbaka för att dricka. Men en hinna av is satte stopp för hans planer. Jag stod en stund vid grinden och betraktade tomten en stund. Jo, men visst kan mörker och kyla vara vackert ibland det också.