Kalla mig gärna envis åsna. Det är okej. Jag vet att jag är envis och det är inte alltid till min fördel. Den här gången vet jag inte om det var positivt eller negativt. Men en åsna det var jag nog iaf! Jag borde håligt mig hemma.

Hugo var så trött så trött och han har inte kunnat vara utanför dörren på flera dagar nu när det har snöat och blåst som det gjort. Men nu så tänkte jag att jag nog skulle passa på att ställa ut honom i vagnen en stund. Det var ju bara det jag skulle göra. Va det tänkt iaf. Jag pälsade på honom ordentligt.  mätaren visade bara på knappa tre minus och inte snöade det heller. Jag tänkte ställa ut vagnen under balkongen i lä sidan så kunde han sova där medan jag gick och skotta av uppfarten. Men när jag kom ut i full mundering, likt en eskimå, så insåg jag att det inte hade hunnit snöa så mycket efter att pappa varit här igår med traktorn och skottat av. Inte verkade det blåsa något vidare heller. Du förstår, vår tomt ligger nästan som i en gryta. Träden ger bra lä så på sommaren så är det vindstilla och vi kokar nästan upp men fördelen är ju att det på vintern heller inte blåser in så mycket heller. Jag brukar få titta i träd topparna för att se hur mycket det kan tänkas blåsa om jag skulle gå en bit eller lyssna hör mycket det viner mellan grenarna. Det är inte alltid jag gissar rätt. Uppenbarligen. Jag tyckte faktiskt att det verkade ganska lugnt och tänkte att både Faxe och jag är ju i behov av motion och Hugo är i desperat behov av frisk luft så ASCH, va tusan. Vi går en sväng!!!!! Frisk luft har ju ingen dött av och tur är väl det för nu har vi fått kubik av den varan.

Vi började gå. I motvind så att det inte skulle dra rakt in i Hugos vagn. Bättre att jag får vinden i ansikten än att han får det. Vi traskade på och det enda vi mötte på vägen för utom en bil var bara traktorn som var ute och plogade vägarna. Det kändes rätt lugnt för vi gick en runda med mycket lä runt. Dummare än så (?) var jag ju inte iaf Det gick rätt bra ända tills vi kom fram till den sista biten väg som skulle leda oss hem. Jag kunde skymta vårt hus tak långt bort. Det var bara att just på denna rak sträcka så hade vinden tagit med sig snön över åkrarna och ut över vägen i små drivor. jag försökte peppa mig själv med jaja, det blir ju bara lite mer motion nu ju! Sedan tog jag i och sköv vagnen genom drivorna. Hahaha, det gick ju lätt!! Ända tills det tog tvär stopp. En "något" större driva hindrade mig från att ta mig framåt. Jag lyfte vagnen i fram änden och lyckades dra vagnen genom även den här gången! Nu verkade det bara var små drivor kvar så jag och Faxe satte fart framåt. Med (hmmmm) lätta och spänstiga steg små sprang vi igenom de kommande små drivorna. Faxe kämpade på och verkade tycka att det var riktigt roligt att dra vagn :-) och till sist nådde raksträckan äntligen sitt slut, och vi kom in i lä igen mellan hus och ladugård. Ett tag funderade jag seriöst på om jag borde vända om. men rakt fram innebar, i vanliga fall, 10 minuters promenad. Vända innebär endryg halvtimme. Så det var bara att sätta ner åsne klövarna i backen och traska på.

Tänk vilken tur ändå att jag hade värdens bästa drag hund med mig på vår promenad. Han underlättade skuvandet av vagnen så otroligt mycket. Tur att det inte var några fler ute och såg när vi jobbade oss vägen fram. Det hade nog varit en syn som kunde lätta upp vilken grå och tråkig vinter dag som helst för alla andra än mig! 

Läs mer om Faxe och Hugo på http://www.villarosa.se/faxe.html