En sådan lättnad. Det var så skönt att se hur bra hon faktiskt mådde efter omständigheterna. Både jag och mamma var nog lite smått nervösa när vi satte oss i bilen och körde mot stan för att hälsa på mormor. Lilleman och Sara hade varit och hälsat på en snabbis på dan när de ändå hade ärende till stan. De hade talat om för oss att det var rätt lugnt men det ar ändå skönt att se med egna ögon. När vi kom dot var hon i full färd med att kvällsmaten. Även om hon inte var så hungrig så kämpade hon på. Redan på morgonen hade de sagt till henne att hon skulle upp och röra på sig så hon hade gått ett par steg men sedan hade hon blivit lite illamående så hon hade fått lägga sig igen. De skulle göra ett nytt försök lite senare på kvällen. Opperationen då? Jo, hon hade klarat av den väldigt bra. Inte förlorat något vidare med blod och har nu en ny fin kula i sin höft! Läkare och sköterskor var imponerade över att en 93 årig gammal dam kunde vara vid så god vigör. De häpnade när vi berättade att sommaren för ett och ett ¨halvt år sedan cyklade hon ett par mil tur och retur för att hälsa på en vännina. Men nu är balansen lite sämre så nu får cykeln stå. -"Ja, fast det är klart", sade mormor, " Nu går jag bara ut och går en halvtimma om dagen. Det sägs ju att det skall räcka". Det är min stålmormor det!  Nu kommer prövningen att se till så att hon håller modet uppe också. Hon som annars alltid har varit van att klara sig helt själv måste nu förlita sig på andra. Det kommer att bli en tålamodskrävande.

Igår när jag kom hem så firade vi mitt nya gladare humör med en försmak av julen. Jag hade fått tipset av en arbetskamrat att Dufvenkrooks glögg med smak av choklad och chili skulle vara en fullträff. Så den plockade vi fram och värmde på en mugg var! Den var faktiskt riktigt god och smakade precis som man kan tro; Sött, lite starkt och lite glögg. Det får nog bli till att köpa hem ett par flaskor medans hyllorna i affären fortfarande är fulla!
  

Faxen och jag tog en härligt lång promenad och innan vi kom hem hade de hunnit gå lite drygt 1,5 timma. Fick ett samtal av svärmor på vägen vilket gjorde promenaden ännu roligare! Vi gick skogsvägen där jag brukar släppa Faxen lös. Han brukar ta tillfället i akt att rusa av sig ordentligt! Får han tillfälle att göra en lov rakt ut i skogen för att springa på mossan och flyga över grenar så tar han den. Sedan kommer han tillbaka för att se så att han vet var jag är och sedan bär det av igen. Det värmer ett mattehjärta att se vad han njuter. När vi kom tillbaka plokade vi in solcells lyktorna som har suttit längs uppfarten. Det känns lite tråkigt för, för varje sommrig sak man plockar in så kommer vi ett steg närmare vintern. Fortsätter det att hålla upp så tror jag att jag skall ta fram gräsklipparen en sista gång till helgen innan det är dags att ställa av den för vintern.