En fantastiskt härlig promenad med vovve och vagn!

Den här gången råkade jag komma ihåg kameran så

det blev ett och annat kort taget!

På väg! Skynda dig matte, nu går vi! Du ligger efter!

   Baksidan av huset. Åholmarna liknar mer en sjö nu av allt smältvatten!

Det syns vart man gått någonstanns!

Ett dike!

Ytterligare ett!

Det var inte bara matte som hade vind i håret!

   Ån bakom huset igen.... Helt otroligt vad fort snön smälter.

I mitt huvud hade jag funderat ut en lång roman jag hade tänkt sätta på pränt här. En roman om varför jag längtar så desperat efter att snön skall försvinna. Varför jag längtar efter vår!  Jag hade tänkt berätta om alla problem snö och kyla ställer till med på gården. Hur tråkigt det är att jakt säsongen blev så kort när nu husse och hund brinner så för det. Hur hemskt det var att köra Hugo till akuten på juldagen i det snöiga väglaget som rådde när jag var skärrad och hade brottom. Min sinnesstämning var ingen rolig kombination tillsammans med väglaget. Hur svårt djuren i skogen har det i sina försök att finna mat. Hur tråkigt det är att inte kunna ut och gå när jag vill eller ta bilen vart jag vill när jag vill på grund av underlaget eller hur vädret är för övrigt. Hur synd det är att inte kunna släppa Faxe lös i trädgården på grund av all snö och att rådjuren har sökt sig till oss för att leta mat. Men så ändrade jag mig. 

Den som inte lever det liv jag/vi gör kommer nog heller aldrig att förstå. Kanske inte ens vilja göra det. Så jag ändrade på planen och tog sammanfattningen ist. Jag tappade orken och intresset för att förklara mig. Ni får tycka att jag är både tokig och rolig som önskar regn och vind någon dag till så att snön är borta och marken tittar fram i stället. Så att naturen liksom kan börja om från början igen när nästa snöfall kommer. Jag bryr mig egentligen inte vad andra tycker så egentligen var nog det här inlägget bortkastad tid. Men har jag nu satt det på pränt så skall det nu även i "tryck". Så nu när det är dags för Hugo att somna så tar jag med vagnen och hunden på ytterligare en promenad. Mest bara för att det är så härligt och för att jag kan! Det regnar ju inte ens idag. Bara blåser lite. Vägarna är nästan rena från snö och is och det är plusgrader!!! :-)

Jajamen!!

Nu är vi på gång! Det känns så fantastiskt roligt att vi har börjat så smått med puréer till Hugo! Som jag har väntat på detta! Vi började lite försiktigt och trevande med någon liten sked gröt och det gick INTE hem alls. Första betyget var nog ett starkt NJA!?!?! Och där gick solen ner hos mig. Jag som var så taggad! Han undrade nog vad det var för något konstigt som han hade fått i munnen och det där med att svälja,,,, Ja det gick liksom inte. Kinderna svällde mer och mer allt eftersom han valde att hamstra maten där istället för att svälja. Ett tag började jag nästan tappa modet när han för andra dagen i rad inte riktigt ville förstå hur man skulle göra ( lilla fröken hetsfia,,, jag vet!!!! ). Men så tillslut, en dag hade det bara släppt. Rätt som det var så gapade han stort efter skeden och nu går det ner som hejsan. Till lunch blir det lite puré och ersättning efteråt så att han blir riktigt nöjd och på kvällen är det gröt och ersättning som gäller. Naturligtvis ersättning där emellan. Det känns som om vi börjar få till någon sorts rutin där och det känns väldigt bra!

Nu är det gasen i botten som gäller. Åtminstone om Hugo får bestämma för nu har han börjat få smak på det där med mat. Verkligen på riktigt! Idag fick han smaka den första hemkokta purén. Potatis, Palsternacka och Broccoli slank ner väldigt lätt och det känns skönt att kunna erbjuda honom hemlagat istället för de där burkarna. Så nu har jag kokat mer som står och stelnar i frysen. Bättre att ha det på lager om det skulle krisa med tiden någon gång. Fast om jag skall vara riktigt ärlig så står det allt en burk eller två i skåpet också. Du vet så där utifall om att.....

Jag älskar den här bilden av Hugo i morfars vintermössa... Kände att jag bara måste bjuda på den också....

Det glimmar till på himlen. Det är en stjärna som släppt från sitt fäste högt däruppe. På bara några sekunder har den färdats längre än vad vi kan förstå. När en stjärna faller skall man önska sig någonting. Jag har prövat det där förut och kan inte säga att det är på grund av stjärnan som det slår in. Men det är ju en mysig tanke att tänka i allafall. Överrumplad av insikten att jag skall få lägga ännu en önskan kastar jag ur mig någonting. Första bästa jag kommer på. Men det är ju det enda jag önskar mig just nu. inaget mer än så. Vi får väl se hur det går. Om stjärnan hjälper mig nu eller ej. Det är vackert ute. Kallt och blåsigt så allt man vill är att borra ner sig så långt man kan komma i halsduken och mössan drar jag lite längre ner över öronen. Det är konstigt det där, Det kvittar hur många gånger jag drar ner den och hur långt ner den faktiskt hamnar så tycks det inte bli nog. Öronsnibbarna tycks aldrig få nog av värme och när jag kommer tillbaka hem och kliver in i värmen igen så är det de som är kallast.

Snön tinar fort nu och den grusväg vi går på liknar mer en isbana för långfärds skridskor än vad det egentligen är. Jag släcker ficklampan en stund och inser att jag konstigt nog blir lite mer orädd då. Jag tvingas lita på de broddar jag knäppt på skorna och spanar inte längre på marken framför varje steg jag tar och på det viset ökar jag också upp takten lite. Långt bort ser jag en bil komma farande. Annars är det bara jag, Faxe, stjärnorna och vinden som verkar vara uppe så här dags. Vi är snart hemma igen och på asfaltsvägen ligger en bädd av sand. Tänk vad lite grus kan underlätta. Faxen stannar till och äter lite snö. Det är förmodligen lite kallt och gott för nu stannar han till mest hela tiden för att ta sig en tugga. Det gör inget. Vi har inte så brottom så jag låter honom hållas. Nästa gång vi stannar till så är det en rådjurstig han stoppar näsan i. "-Så ovanligt!" Tänker jag och små ler lite för mig själv. 

När jag kommer innanför hemmets dörr så hör jag hur det tassar i trappan. det är Andreas och Hugo som är på väg ner. Det var tydligen dags att gå upp för minstingen i familjen också. Magen kurrade nog på honom så han inte ville ligga kvar mer. Dags att ge honom sin frukost. Sedan tror jag att både Faxe och jag kommer ta oss en liten lur tillsammans med Hugo. Om en stund sussar vi nog allihop. Men först märker jag att det är dags för lite mer mat till hjärtegrynet.

Maginfluensa är KASS! Vet inte om jag behöver reflektera över detta mer än så utan sköljer ner ytterligare en Alvedon med ett glas Proviva och gläds åt att jag faktiskt är på benen idag trots allt!!! En fördel är ju förstås att jag kanske kan bli av med ett kilo eller två sedan graviditeten. Alltid något! :-) Hmmm, undrar om det är det som är positivt tänkande?!?

JULAFTON!

Tre ställen på en dag!

Mellandagarna. 

Mysmorgon!   

Nyårsafton!

Gamla vänner, nya vänner =Fina vänner!

Åtta vuxna, fyra barn och två hundar.

Hmmmm, bastu och alkohol= snöbad.......

Tolvslaget!

Nyårsdagen!

Strålande sol och 7 plusgrader i solväggen!

Solsken och snö. En hund, en tennisboll, en husse, en matte och en sovande liten skrutt i barnvagnen!   

Men vart är bollen nu då???!!!

God fortsättning på det nya året!!!

Njemen inte skall väl jag? Inte nu?! Redan? Kan det vara dags?! Äsch, ja det är nog okej. Eller känns det verkligen bra att göra det nu? Jamen, det gör det nog! Det skall kanske till och med bli kul! Men bara den här gången. Tror jag! Vem vet?!

Hugo vaknade innan klockan ringde för att väcka oss. Han hade sovit jätte redigt hela natten så det kändes helt okej att han ville gå upp nu och äta mat! Fast lite trött är jag nog fortfarande. Flera veckor av dålig sömn sätter sina spår men lyckan väger upp. Precis som vanligt. Jag lyfter upp honom ur hans säng. Pussar honom på kinden och han myser ner sitt ansikte mot min hals. Ja, lycka var ordet! Vi tar oss ner för trappan. Försiktigt vi vill ju inte väcka Andreas. Han behöver ju inte gå upp än. Hugo pratar på som vanligt när jag lägger ner honom på skötbordet för att byta blöjan innan han får sin frukost. Det är som att trycka på en onknapp. Likadant varje morgon. Jag tycker ju att det är lite mysigt det där.  En stund senare kommer så Faxe och Andreas ner till oss. Man hör det först på Faxes tassar som klopprar fram längs golvet. De tar en morgon promenad medan jag gör mig i ordning. En liten gnutta ångest kryper på. Det känns ännu inte helt 100 procentigt att åka iväg. Men, men det blir nog bättre bara jag sätter mig i bilen.

Så jag tar på mig mina ytterkläder, sätter mig i bilen och letar fram favoritskivan. En backyard babies skiva med ganska många år på nacken. Det hörs också för första låten hackar sig fram så jag letar mig fram till nummer nio. Favoriten. Ökar volymen och inser att jag ju faktiskt är själv i bilen idag. Ingen liten Hugo vid sidan av mig så jag höjer lite till. Försöker peppa upp mig lite och kör ut genom vår grind. 

BROOOOOOMS!! Men jösses. Jag höll ju på att missa att svänga av mot nya butiken. Jag har ju varit där och handlat några gånger men aldrig jobbat där förut så min hjärna var på väg till det gamla stället. Vilken tur att det inte var så mycket trafik och att bilens däck bet rätt bra på det hala underlaget. Jag lyckades stanna perfekt för att svänga av.  Jag parkerar och går in. I éntren möts jag av härliga och glada människor som önskar mig välkommen tillbaka. Det värmde i hjärtat! Det skall nog bli bra det här också. 

Jamen visst blev det bra alltid. Tiden gick fort och jag hade riktigt kul på jobbet. Jag fick träffa de fina jag jobbat med förut och trots att allt var väldigt nytt för mig så blev jag väldigt förvånad över hur snabbt allt kändes som vanligt igen. Kusligt fort och att det var flera månader sedan sist kunde jag knappt känna av. 

Även om det var en kul dag. En nyttig dag och ett avbräck i vardagen så var det ju så klart bäst att få komma hem igen. Pussa och krama och mysa. Jag låg ju en hel dag back på just det och hade en del att ta igen. Borta bra men hemma bäst. Ja, så är det nog trots allt. Men innan man vet ordet av så är det snart dags att gå in genom personal éntren igen. Tiden går ju så sjukt fort. var är handbromsen någon stans? ibland vill jag bara dra i den så hårt att man tvingas göra en u-sväng tillbaka igen. tänk om man bara kunde backa tiden lite. Man borde stanna upp lite oftare och njuta av det man har just nu och kanske var det just det den här dagen skulle lära mig?