Utanför mitt fönster strosade precis ett rådjur förbi. Det hade siktet inställt på äppelträdet för att få sig lite att äta på kvällskvisten. Tänk, när snön faller nästa vinter är Hugo tillräckligt stor för att kunna vara med och upptäcka och uppskatta det som vandrar oss förbi på andra sidan glaset. Det är mycket som är nästa. Nästa vinter blir mycket roligare med honom för att inte tala om nästa jul och nästa sommar.......

Jag sitter här vid mitt skrivbord med datorn framför mig och funderar lite över ödet och slumpen och så där! Jag tror mycket på båda de där sakerna. Det kanske kan verka konstigt men jag tror att man med slumpens hjälp ibland kan styra över ödet! Mitt eget öde! Ja visst lät det lite djupt va?!?! Jag skall inte grotta ner mig i detta för mycket men inser att hur min dag blev idag, styrdes en del av slumpen. Slumpen idag kan vi även kalla för Facebook. För det var just på Facebook jag fick kontakt med en jättegammal kompis. Eller ja, hon är inte jätte gammal men det var ganska många år sedan vi umgicks senast! Vi följdes åt i samma klass i förskolan och upp till och med 6te klass. Därefter började våra vägar spreta åt olika håll för att åter knytas samman på just Facebook. Man kan säga mycket om den här sidan men det var tack vare den som hon kom över på fika i dag med sina två fantastiska döttrar! Det lite som en avdelning för borttappade, upphittade och nyupptäckta kompisar. Hur som helst så var det hur mysigt som helst och fikan blev till en snabbt ihopslängd middag innan de tog bilen hemmåt igen. 

Sedan tog jag Faxen och Hugo och gick en sväng i det faktiskt ganska härliga vädret. Det hade hunnit falla lite mer snö på förmiddagen så den skottade jag av lite snabbt innan det var dags att ta med mina små in igen för att värma oss lite. 

en liten stund senare kom fantastiske sambon hem från jobbet. Då är det liksom lite familje tajm. Riktigt härligt att ha eftermiddagarna ihop. Det är lycka det!

Så snöar det då igen! SMHI hade visst lovat att ett nytt" oväder" skulle dra in över Landet. Då är det skönt att veta att man har tak över huvudet och värme i huset. Att vi inte behöver oroa oss över om vi har mat på bordet eller ej! Alla har det inte så bra som vi!

I går kväll var vi på julbord med sambons jobb! Riktigt trevligt men man kanske skulle ha varit typ  tio år äldre för att riktigt kunna uppskatta upplägget fullt ut. Men god mat och trevligt sällskap lättade upp det hela. Den här kvällen hade Hugos mormor och morfar lovat sitta barnvakt och dök upp en timma innan vi skulle fara iväg. Tänk, första gången vi lämnade bort honom för att vi på egen hand skulle ge oss ut en lördags kväll. Visst var det lite smolk i bägaren att Hugo är lite trilsk när det är dags för mat! Det var något som jag hade svårt att släppa under kvällen och jag han inte komma fram till arenan ens innan jag fick lust att ringa hem och se om han hade ätit. Men jag höll mig! Och visst hade han ätit och sov så gott när vi kom hem. Det hade varit lite trixit, precis som vanligt, men han hade fått i sig det han måste iaf!  

På morgonen idag tog Andreas med sig Faxe en stund till skogen och det var en lycklig och lite lätt igensnöad hund som sedan kom tillbaka hem. Det hängde stora snö bollar i pälsen så det blev raka vägen till duschen sedan för att tvätta av dem. Faxe behövde ändå ett bad. Det fick bli en hel del extra inpackning och så fick vi knyta fingrarna lite extra hårt runt våra tummar i hop om att han inte skulle komma ut som en filt matta efteråt. Det var ju trots allt ett par dagar sedan vi gick över honom med alla kammar och man skall ju ha lite tur ibland också! Ny luktar pälsen ljuvligt och han är len som sammet igen men innan såg han ut så här!

         Men lika glad för det är jag....................

Efter lite spontan besök av två fina tjejer så bar det av till Falköping för att lämna av Hugo hos hans farmor. Sedan passade vi på att inhandla de sista julklapparna! det är väldigt skönt att ha det gjort. Så nu, väl hemma igen, är det dags att slänga sig i soffan med en skål chips för att spana på idol! Nu kanske ni undrar hur det kan komma sig att jag skall äta chipsnär jag nu gått och blivit med karaktär?!? Jo, karaktären försvann i samma stund som jag av mor och far fick en hel låda med skum tomtar! Min röst går förresten som vanligt till Jay ikväll! Ja, alltså, om ärligheten skall fram så är jag ganska dålig på att rösta. Tänker att det får de riktigt inbitna fansen sköta och är det ändå inte tanken som räknas! Nej, nu är det dags för mig att återgå till mitt fredags myyyys!

Det är tur att jag har min fina sambo i mitt liv! De sista veckorna har varit lite tunga på många sätt. Först drogs stackars lille Hugo med en tio dagar lång jätte näs täppa. Dessutom har all snö och kyla gjort att det är lite svårare att ta med mig Hugo ut i vagnen för promenad som jag brukar på förmiddagen. Detta har resulterar i en rad väldigt tidiga mornar när klockan har ringt kl fem så att jag kan ut och gå med Faxe innan Andreas åker till jobbet. Andreas har förresten tagit någon morgon promenad här och där också. Fast han skall jobba hela dagen sedan. 

Men sedan har ju Hugo sovit lite oroligt eftersom han inte varit helt frisk vilket har inneburit att jag haft ännu svårare att sova. Jag kan komma på mig själv hur jag kan ligga och lyssna om han andas fritt eller om han är täppt i näsan. Jaja, jag är inte ute efter att sympati för det är verkligen inte synd om mig. Det är Hugo det är synd om. Han är ju det viktigaste i livet just nu och jag vill bara att han skall bli frisk igen. Det går säkert ingen jätte nöd på honom men mitt hjärta det värker. 

Vi slutade förra lördagen med näsdroppar på Hugo och han verkade faktiskt riktigt kry. Han började skratta och prata igen. Han har varit lite lugn på den fronten när han varit så förkyld. Men så började han trilskas med maten ist. Efter mycket lock och pock så lyckades vi få i honom det han måste ha men varje mål tog helt plötsligt en timma minst. Ända sedan vi började med flaskan på honom så har han varit ganska matglad och alltid legat i överkant på ml som han skall äta. Men nu va det annat. Dessutom blev det allt svårare att få i honom mat alls och i Fredags ville han knappt äta alls. Då hispade jag upp mig totalt. Ringde runt till bvc, vårdcentralen och barn motagningen i Lidköping. Det enda de har att säga är att han förmodligen är lite snuvig fortfarande och behöver mer näs droppar för att kunna äta. "Ge honom lite Alvedon också ifall han har ont ngn stans". Men jag vill ju veta VAD det är för fel så jag kan hjälpa honom. Kontroll freaket i mig sätter ner foten och vill att de skall kolla upp honom men det är ingen ide han äter ju lite, säger de! JA, han äter liiiiiite, väldigt lite för att vara honom och vi får trilskas för att få i de stackars små dropparna. Mat stunden är inte direkt någon dans på rosor nu. inget mys över huvud taget och jag vill ha tillbaka den gamla glada, pratiga och mysiga Hugon! Men det är bara att ge det lite tid säger de! Suck! Jag har Aldrig varit bra på att vänta. Jag vill ha lösningar och det nu! Men istället får jag vänta och vänta och vänta....

Lördags kvällen skulle ha spenderats med det fina tjej gänget. Det blev inte så för mig. Jag kände att det här går inte. Jag var mest trött, ledsen, orolig, hängig med ett bultande huvud och en hals som kändes som ett riv järn. Livet lekte inte direkt. Så jag blev hemma ist. Här hemma hade jag mer koll på hur Hugo mådde och om han åt. Tyvärr var inte känslan hur mycket utan OM han åt. Sedan somnade jag lite för tidigt för att vara lördags kväll och jag höll på att aldrig gå upp igen dagen efter.

Fina sambon tog och gav Hugo det första målet mat och det gick faktiskt ganska bra. Sedan kom han, Hugo och Faxe upp med frukost på sängen till mig. Så där kunde vi mysa allihop med tända ljus. Det var verkligen super mysigt. Precis just då var jag super lycklig. hela lilla familjen på fyra mös tillsammans en söndags morgon. Det händer inte så ofta direkt. Sedan tog Andreas med sig Faxe ut på promenad och där och då somnade både jag och Hugo om igen. Andreas kom tillbaka igen och hämtade med sig Hugo ner för ytterligare ett mål mat som även den här gången gick okej. Jag somnade om igen och vaknade inte förrän strax innan ett när telefonen ringde. Tur att jag har min fina sambo.  Tur att du finns! Resten av matningarna går så där. Han får i sig det han måste. Ibland hur bra som helst och ibland med protester. Men jag, jag väntar och väntar och väntar...... 

Kalla mig gärna envis åsna. Det är okej. Jag vet att jag är envis och det är inte alltid till min fördel. Den här gången vet jag inte om det var positivt eller negativt. Men en åsna det var jag nog iaf! Jag borde håligt mig hemma.

Hugo var så trött så trött och han har inte kunnat vara utanför dörren på flera dagar nu när det har snöat och blåst som det gjort. Men nu så tänkte jag att jag nog skulle passa på att ställa ut honom i vagnen en stund. Det var ju bara det jag skulle göra. Va det tänkt iaf. Jag pälsade på honom ordentligt.  mätaren visade bara på knappa tre minus och inte snöade det heller. Jag tänkte ställa ut vagnen under balkongen i lä sidan så kunde han sova där medan jag gick och skotta av uppfarten. Men när jag kom ut i full mundering, likt en eskimå, så insåg jag att det inte hade hunnit snöa så mycket efter att pappa varit här igår med traktorn och skottat av. Inte verkade det blåsa något vidare heller. Du förstår, vår tomt ligger nästan som i en gryta. Träden ger bra lä så på sommaren så är det vindstilla och vi kokar nästan upp men fördelen är ju att det på vintern heller inte blåser in så mycket heller. Jag brukar få titta i träd topparna för att se hur mycket det kan tänkas blåsa om jag skulle gå en bit eller lyssna hör mycket det viner mellan grenarna. Det är inte alltid jag gissar rätt. Uppenbarligen. Jag tyckte faktiskt att det verkade ganska lugnt och tänkte att både Faxe och jag är ju i behov av motion och Hugo är i desperat behov av frisk luft så ASCH, va tusan. Vi går en sväng!!!!! Frisk luft har ju ingen dött av och tur är väl det för nu har vi fått kubik av den varan.

Vi började gå. I motvind så att det inte skulle dra rakt in i Hugos vagn. Bättre att jag får vinden i ansikten än att han får det. Vi traskade på och det enda vi mötte på vägen för utom en bil var bara traktorn som var ute och plogade vägarna. Det kändes rätt lugnt för vi gick en runda med mycket lä runt. Dummare än så (?) var jag ju inte iaf Det gick rätt bra ända tills vi kom fram till den sista biten väg som skulle leda oss hem. Jag kunde skymta vårt hus tak långt bort. Det var bara att just på denna rak sträcka så hade vinden tagit med sig snön över åkrarna och ut över vägen i små drivor. jag försökte peppa mig själv med jaja, det blir ju bara lite mer motion nu ju! Sedan tog jag i och sköv vagnen genom drivorna. Hahaha, det gick ju lätt!! Ända tills det tog tvär stopp. En "något" större driva hindrade mig från att ta mig framåt. Jag lyfte vagnen i fram änden och lyckades dra vagnen genom även den här gången! Nu verkade det bara var små drivor kvar så jag och Faxe satte fart framåt. Med (hmmmm) lätta och spänstiga steg små sprang vi igenom de kommande små drivorna. Faxe kämpade på och verkade tycka att det var riktigt roligt att dra vagn :-) och till sist nådde raksträckan äntligen sitt slut, och vi kom in i lä igen mellan hus och ladugård. Ett tag funderade jag seriöst på om jag borde vända om. men rakt fram innebar, i vanliga fall, 10 minuters promenad. Vända innebär endryg halvtimme. Så det var bara att sätta ner åsne klövarna i backen och traska på.

Tänk vilken tur ändå att jag hade värdens bästa drag hund med mig på vår promenad. Han underlättade skuvandet av vagnen så otroligt mycket. Tur att det inte var några fler ute och såg när vi jobbade oss vägen fram. Det hade nog varit en syn som kunde lätta upp vilken grå och tråkig vinter dag som helst för alla andra än mig! 

Läs mer om Faxe och Hugo på http://www.villarosa.se/faxe.html

Den första gången. Ett trevande försök gav till slut resultat efter mycket möda och stort besvär....

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

DET GICK!!!

Men en gång är ingen gång sägs det ju. Nu kanske vi får vänta länge på nästa....

Kan återigen konstatera att barnvagnen var ett bra köp. Vi ville ha en vagn som skulle klara av grus och skogsvägar utan större problem. Det vi kanske inte hade tänkt på var att det vore bra om den klarar av vintervägar också. Men det kan jag lova att den gjorde. Jag har precis kommit hem efter en halvtimmes runda som blev en 45 minuters runda pga att asfalts vägen inte blivit plogad sedan i morses och för att grusvägen tydligen inte blivit plogad ALLS! Suck. Men vi tog oss fram, Faxe, vagnen och jag. Tillslut. Men grus vägen var ingen lek så nu skulle en dusch sitta fint på plats. Faxen var nog den som tyckte att det var skönast skulle jag tro. Men han såg ut som en vandrande snöboll sedan eftersom det så påpassligt började snöa igen efter att vi gett oss iväg. 

Av denna promenad drar jag tre slutsatser;

1, Barnvagnen är näst intill terräng gående.

2,  Faxe älskar snön

 och

3,  Jag fick ett träningspass på kuppen!