Jag sitter med mitt älskade lilla hjärtegryn i famnen. Han har precis ätit och ögonlocken börjar bli så där härligt tunga. Han kämpar emot så klart, kisar lite under halvslutna ögonlock och suckar tungt. Snart ger han efter för tröttheten och sluter igen sina blå. Jag ryser av tanken på att han är min. Något så stort och fint har jag och min sambo lyckats med. Tänk, ibland har man tur och drar en sådan där vinstlott i livet. Hugo är högsta vinsten. Den absolut högsta!

Jag börjar sappa runt lite bland tv kanalerna. Är inte riktigt redo att lägga ifrån mig honom i vagnen än. Det är ju så mysigt att ha honom i min famn. Det är som vanligt inget värdefullt på dumburken så här dags. Det är ju inte direkt ovanligt och jag bläddrar vidare bland kanalerna. Till slut hittar jag en dokumentär som drar mitt intresse till sig. Det handla om den lilla brittiska flickan Madeleine McCann som försvann från en portugisisk resort för några år sedan. Jag håller Hugo närmare och kramar honom hårdare och ryser återigen. den här gången av obehag.

Jag mins att jag följde fallet ganska noga när det hände. Tyckte att det var otäckt, hemskt och ofattbart. Men inser att det jag kände då inte kommer i närheten av det jag känner nu. Jag har ett helt annat perspektiv på livet mot då. Det är först nu jag kan sätta mig in i känslan av att förlora ett barn. Det är först nu jag kan förstå deras sorg. Först nu blir den liksom äkta i mina ögon. Det finns inget jag inte skulle göra för att skydda mitt barn. Det är så otroligt klyschigt sagt men det är sant. Hugo är det absolut viktigaste i livet och inget får hända honom och jag kan inte låta bli att fundera på vad det finns för sjuka människor i världen. Hur kan man sjunka så lågt att man berövar ett barn dess frihet, dess kärlek, dess trygghet och dess familj. Kanske till och med dess hälsa och liv. Det är för mig helt ofattbart. Störst av allt är kärleken sägs det. Och kärleken till sitt barn är nog den största av kärlekar.....

                     Hugo; mitt hjärta, mitt liv, mitt allt! 

 

bloggläsaren

7 oktober 2010 20:14

Vilken goding!!!
Han ser allt lite full i f.. ut.:)
Han undrar nog vem som gömmer sig bakom kameran.
Ja visst är det konstigt att en sådan liten varelse kan förändra hela ditt liv.
Det händer nya saker varje dag och snabbare än du tror kommer han snart krypa, ta sina första steg, säga mamma eller (pappa).
Ha det så gott alla fyra så syns vi på tisdag. Kram.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ta vara på tiden säger alla. Det går så fort och kommer aldrig mer igen! Jo tack! Det känns om en evighet sedan som jag var så där flodhäst-stor och hade ont för att minisarna knödde neråt allt för tidigt. Nu är de redan ganska stora, ja det är d...

Ja, jag vet att det blir bättre när jag åkt därifrån! Ja, jag vet att det är bara att ringa om jag orolig. Men jag inte orolig för att det inte ska bli bättre när åkt. Faktum att det är fruktansvärt att stå på andra sidan fönstret och försöka skrat...

Efter att ha gått omkring inomhus hela dagen kändes en promenad i solen som ett måste! Jag kopplar upp Faxe samtidigt som jag rullar en klubba runt, runt i munnen! Det är mycket tankar nu! Mycket som behöver redas ut och en grym huvudvärk att bota. D...

Ett år går så fort och nu är du redan fyra! Vad hände med tiden och vem kan lära mig att stoppa den Jag skulle kunna ge vad som helst för att kunna det just nu! Du har fått stå ut med så mkt under det senaste året och det är inte alltid lätt att vara...

Att luta sig tillbaka mot en välvd klippa och lyssna på små kluckande ljud från havet och syrsor som spelar är helt klart avslappnande. Ändå gnager en längtan i hjärtat efter de som är kvar där hemma. En skön trygghet och glädje vilar dock i att ve...