Jag sitter med mitt älskade lilla hjärtegryn i famnen. Han har precis ätit och ögonlocken börjar bli så där härligt tunga. Han kämpar emot så klart, kisar lite under halvslutna ögonlock och suckar tungt. Snart ger han efter för tröttheten och sluter igen sina blå. Jag ryser av tanken på att han är min. Något så stort och fint har jag och min sambo lyckats med. Tänk, ibland har man tur och drar en sådan där vinstlott i livet. Hugo är högsta vinsten. Den absolut högsta!

Jag börjar sappa runt lite bland tv kanalerna. Är inte riktigt redo att lägga ifrån mig honom i vagnen än. Det är ju så mysigt att ha honom i min famn. Det är som vanligt inget värdefullt på dumburken så här dags. Det är ju inte direkt ovanligt och jag bläddrar vidare bland kanalerna. Till slut hittar jag en dokumentär som drar mitt intresse till sig. Det handla om den lilla brittiska flickan Madeleine McCann som försvann från en portugisisk resort för några år sedan. Jag håller Hugo närmare och kramar honom hårdare och ryser återigen. den här gången av obehag.

Jag mins att jag följde fallet ganska noga när det hände. Tyckte att det var otäckt, hemskt och ofattbart. Men inser att det jag kände då inte kommer i närheten av det jag känner nu. Jag har ett helt annat perspektiv på livet mot då. Det är först nu jag kan sätta mig in i känslan av att förlora ett barn. Det är först nu jag kan förstå deras sorg. Först nu blir den liksom äkta i mina ögon. Det finns inget jag inte skulle göra för att skydda mitt barn. Det är så otroligt klyschigt sagt men det är sant. Hugo är det absolut viktigaste i livet och inget får hända honom och jag kan inte låta bli att fundera på vad det finns för sjuka människor i världen. Hur kan man sjunka så lågt att man berövar ett barn dess frihet, dess kärlek, dess trygghet och dess familj. Kanske till och med dess hälsa och liv. Det är för mig helt ofattbart. Störst av allt är kärleken sägs det. Och kärleken till sitt barn är nog den största av kärlekar.....

                     Hugo; mitt hjärta, mitt liv, mitt allt!