Sex veckor har gått sedan vattnet gick och jag kastade mig ur sängen i ren chock! Det var ju ändå fem veckor för tidigt! Sex veckor nästan exakt på timmen faktiskt! 6 veckor av en helt galen berg och dalbana av känslor. Det är vid sådana tillfällen man är så där extra glad över att ha en fantastisk sambo vid sin sida. Sex galna veckor men även så sjukt magiska! Tiden går som vanligt så där för fort för att riktigt hinna med att ta in allt. Några dagar på neonatalen. Förmodligen några av de längsta dagarna i mitt liv men också de snabbaste någonsin. Det går inte att förklara. På de dagarna hann minst en syndaflod per dag forsa ner för mina kinder. Ofta fler än en men på de dagarna hann jag också känna av en sådan där helt obeskrivlig kärlek. Men också en längtan och saknad efter mitt stora hjärta. Mer kluven än så kunde jag förmodligen inte bli som jag var under de där 10 dygnen innanför  sjukhusets fyra, extremt ostimulerande, väggar!

Så fick vi då komma hem! Äntligen! Jag tror aldrig att jag har längtat så efter något i hela mitt liv som jag under de dagarna längtade efter att få komma hem igen! Lite som en fånge i ett fängelse skulle jag tro, samtidigt som jag inte kunde vara på någon bättre plats just då! Det tog många dagar, allt för många faktist, innan jag fick träffa lille Snoddas. En känsla av evighet och man hinner glömma så fort. En förundran över hur stor han faktiskt är, hur bra han pratar, hans charm, hans fantastiska ögon, min kärlek för honom och hur goa hans kramar är........

Så fick vi då komma hem till slut och jag tror aldrig att jag njutit så mycket av vardagen som just då. Att få lyfta upp Faxe på bordet för en ordentlig genomgång med kam och karda. Den stunden var förmodligen aningens lite för lång för hans smak men inte för min! Att få hänga upp tvätten på klädstrecket utomhus. Att ens få vara utomhus. Att känna en ljum vind sakta vissla i mitt öra, att känna doften av den sommar som utan min vetskap hade stövlat innanför min gårdsgrind, alla blommor som hunnit slå ut och redan börjat tackat för sig! Syrenen vid vattenbrunnens vita blommor som redan börjat vända mot brunt. Att till och med njuta av ett stilla och ganska tanigt sommarregn som gjorde min, nästan torra tvätt, fuktig igen! Att få sitta i sandlådan och gå på blomsterplockartur med Hugo igen, att få ha två små, små hjärtan snusandes på kudden i spjälsängen innom fyra nya väggar! Deras nya hem! Livskvalitet! 

Tiden går fort och förmodligen hinner jag inte reagera innan sex nya veckor har gått. Sex nya veckor med galen kärlek och en smula kaos! Men shit vad jag är redo för dem!...........

Kontraster! Att kliva in genom en dörr glad, possitiv och vara så säker på att allt är som det skall bara för att en timme senare kliva ut genom samma dörr och känna sig nertrykt i skorna! Kontraster! Att tro att de små mår bra, är trygga, växer och är fulla med liv till att veta att ett litet hjärta åter är mindre. Det skulle ju inte vara så nu. Allt såg ju fantastiskt bra ut och....... Det skall det ju såklart åter göra. Bara att åka hem och lägga sig på soffan igen. Vila! Men hur 17 skall jag kunna vila mer än vad jag redan gör!?? Jag känner mig redan innan som en halv människa. En halv sambo, en halv matte en halv husägare, en halv vän och en halv mamma! Orken och energin räcker liksom inte till just nu. Vi får se..... Om 14 dagar är det dags för nytt besök! Då får vi se......

-"Nu skall du hem och lägga dig på soffan", sade fru specialist till mig med ett medömkande, bestämt men ändå väldigt vänligt leende! Herregud tänkte jag, jag har hund, en son som inte vill eller skall vara inne när vädret tillåter annat, och så ett eget högst personligt behov av att få komma ut och gå. Speciellt nu när solen äntligen är på väg! -"Men, det är klart lite frisk luft och kortare promenader får du ta!" Och jag pustar ut för denna allmänna rekomendation som jag hört förut men som jag ändå inte vågade vara säker på om den skulle komma denna gång! Herregud, vad den här valrossen kommer bli stel som en vandrande pinne om jag inte får röra mig.

Just nu är jag glad över att ha inhägnad trädgård och fint väder. Det dövar mitt dåliga hundpromenerar samvete en smula! Nu får det bli utomhushundvård framöver. Min lille snyggisvovve skall ju ha sitt. Öronplock, kardning, kamning, hygienklippning, tänder och kloklippning skall jag ju kunna klara av iaf! För övrigt får nog resten av pälsen växa sig hippielång tills vidare! Det projektet känns lite för tungt precis just nu!

Jag har precis lämnat Hugo på förskolan och jag känner mig inte helt bekväm i känslan av att han är där och jag här. Kanske vänjer jag mig. Hoppas det iaf! Nu är det hög tid att lägga mig på soffan och jobba lite på kommande liggsår. Tror baske mig jag skall leta rätt på någon film för när såg jag en hel film i ett streck senast. Förmodligen ca 2,5 år sedan! ;-) 

 

Man tror man är stålmannen och klarar allt. Ibland behöver tydligen någon rycka lite i mattan så man kommer i lite obalans och inser att så inte är fallet. Sjukskriven i en månad f o m idag. Det var ju inte så här det skulle bli. Inte redan. Fan!!!!!

En varm och aningens för lång dusch på kvällskvisten. Egentid med kvalitet! Ett sätt att rensa tankarna något. Hugo börjar förstå att det är ngt på gång framöver. han tittar på min mage och säger att den är stor. Jag försöker förklara varför och han säger att det är bebisar däri. Han förstår, sådär, på en 2,5 årings vis.

V A B är inget mer än precis det som det betyder. Vård Av Barn! Att säga att man myser ner sig i soffan med en snuvig och febrig Hugo är, för mig, inget annat än ett sätt att försöka glamifiera något väldigt oglamoröst. En känslomässig berg och dalbana! Snuvig näsa, trött kille med hosta är egentligen ganska långt från mys. Visst gillar jag att vara hemma med min familj men kanske helst när vi alla är friska och kan njuta av varandras sällskap. Det vackra vädret har vi nog mest tittat på genom fönstret dessa dagar och att ha oss två hemma sammtidigt med, av olika anledningar, humörsvängningar kanske inte är den bästa kombinationen alla gånger. Men visst myser vi också, och busar lite ibland och leker och.... Visst älskar jag att vara hemma, jag älskar ju Hugo!

Idag passade vi faktiskt på att gå ut lite. Vi traskade över vägen och in i skogen. Hugo hade en liten hink i handen. Han ville titta efter svamp! <3 Gullungen min <3 Vi kom hem med lite kottar ist innan det var dags att gå in igen. Han är nära frisk nu men imorgon tar jag och mitt känslosamma hjärta lite "semester" och åker till jobbet. Hugo får ist mysa med sin fantastiska pappa. Förmodligen, till och med troligtvis, kommer jag toklängta efter dem allihop hela dagen och önska att det var jag som satt i soffan och torkade snuvig näsa ist! 

Sitter med en liten kille i soffan och myser. En liten kille med bråkig näsa, kokhet panna, rosenröda kinder, blanka och rinnande ögon.... För bara ett par dagar sedan pratade vi om hur skönt det var att lille herr bakteriesvamp inte varit krasslig på länge nu fast både det ena och det andra verkar härja runt på förskolan. Man skall aldrig säga ngt, ALDRIG!

Jag älskar att vara mamma, kanske inte lika mycket att vara gravid. Jag har heller inte varit så jätte mycket för magbilder, måttband och att ställa mig på vågen varje vecka! MEEEN, den här magen fascinerar mig! Att bära tvillingar är, på många sätt, något lite speciellt. Tänk att känna dig höggravid med taskigt flås, spännande mage, vanka fram som en pingvin med ömmande fötter, värkande ryggslut, springa på toaletten i tid och otid, något obekväma nätter och samtidigt inse att det "bara" har gått ungefär 23 veckor. Jag börjar dessutom bli dålig på att räkna veckorna. Tror jag låter bli att fokusera på det. Tänker snarare lägga fokus på 1 juni. Innan dess får inte ballongen explodera, vilket jag för det mesta annars är ganska övertygad om skall hända minst en gång om dagen! Men betänk vad mycket kärlek som rymmer sig i denna ballong! Och längtan. Och nyfikenhet och.... nämde jag kärlek???! :-) Nej, första juni är det som gäller och sedan är varje dag extra en ren bonus! Jag hörde förresten härom dagen om en kvinna som bar tvillingar. När hon var höggravid hade hon svårt att vända sig om i sängen och hennes man fick knuffa runt henne på nätterna! De ni, snart kanske jag kan droppa liknelsen med en pingvin och satsa på övergödd valross ist?! ;-) 

 

Halvlek. 20 veckor har gått och på måndag är det dags att byta upp sig i arbetsskjorta. Igen!!! Startade på ett M men hoppar snart i ett dubbel X. Var tvungen att ställa mig på vågen. Bara 5 kg upp dock på dessa veckor. Alltid en tröst i det faktum att min nya storlek inte fanns liggandes och väntandes på mig i garderoben för extrakläder på jobbet utan var tvungen att specialbeställas. Hur skall detta sluta?? Snart spricker nog ballongen. Det känns onekeligen så ibland iaf! :-)