Miljarder små iskristaller har bildat en tjock hinna på bilen. Kylan biter i näsa och öron. Just då känns det inte som någon lek att skrapa rutorna utan vantar och mössa! Vintern har färgat träden glittrande silvergrå längs med vägen hem och strålkastarna letar sig fram genom dimman. Heljus, halvljus, hel, halv.... jag prövar mig fram och inser att det inte spelar någon roll vilket som. Ridån framför mig är lite för tjock. Något annat glittrar till i vägdiket samtidigt som jag tar sista kurvan för att snart vara hemma. Innan jag kommer till vår grind hinner jag dra en ramsa över de som inte kan lyckas hålla i en ölburk tillräkligt länge för att kunna slänga den hemma utan nödvändigtvis måste köra ner bilrutan och kasta ut den i ett dike innan de når sitt mål. Jojo, förmodligen hade de en väldigt trång bil eftersom denna lilla burk inte fick plats!

Men tänk att få parkera bilen i garaget, öppna dörren in till huset och mötas av två tokglada hundar som inget annat vill än att ha min uppmärksamhet. Men sedan kommer den största lyckokänslan av alla farandes genom min trötta kropp när jag hör Hugo ropa; Mamma kom hem nu, mamma kom!!! Ett leende bredare och mer gnistrande än alla stjärnor, någonstans under all dimma och alla moln, på himlen sprider sig på hans läppar när han kommer springandes och kastar sig i min famn! En bamsekram, en stor puss och ett skutt upp i min famn! Det är sannerligen skönt att komma hem!!! :-)