Ja, jag vet att det blir bättre när jag åkt därifrån! Ja, jag vet att det är bara att ringa om jag orolig. Men jag inte orolig för att det inte ska bli bättre när åkt. Faktum att det är fruktansvärt att stå på andra sidan fönstret och försöka skratta, vara glad och vinka åt en liten kille som försöker stoppa sina tårar för att forsa. Jag ser hur han frenetiskt torkar sina tårar samtidigt som han replikerar att han älskar mig. Det är baske mig onaturligt för en mor att vända ryggen till sitt tröstlösta barn och gå därifrån skrattandes, vinkandes ! Allt han, sedan, ser är en nonchalant ryggtavla ! Han kan in se mina tårar falla eller hur jag knyter mina nävar hårt för att inte brista helt. Allt jag kan önska och hoppas nu är att fröken kramar honom lika hårt som jag helst av allt skulle vilja göra.